Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1846, sida 1

— — —— —— —— — —— —— — — rymme för nya handtverksmåstares verksamhet. Följaktligen kunna också flera nya lärlingar och gesäller både på landet ock i städerna antagas. Den svårigheten qvarstär visserligen äfven under näringsfriheten, att ett betydligt antal gesäller mäste finnas utan hopp om verkligt mästerskap, såvida städernas handtverksmästare skola sorvärlva det välstånd, som icke utan medbjelpare kan vinnas, och man kan derföre befara, att handtverksnäringen antingen skall för det mästa komma att bedrifvas al personer, som utan biträde arbeta for egen räkning; med ringa behållning, eller att ett stort antal gesäller ålven bädanefter skall uppgilva anspräket på ett sjellständigt mästerskap. Det är troligt, att båda dessa förutsättningar skola intrafla, den senare likväl allmännare än den förra; ty andra länders erfarenhet bar ådagalagt, att sedan näringsfriheten utträdt ur den vacklande ofvergångsperioden och komwit till stadga, har gesållernas antal allt mera tilltagit i sorhallande till mästarnes; ehuru de senares ännu är osvervägande, så att omständigheterna i detta hänseende till och med äro mera gynnsamma under näringstribetens inverkan, än i länder, der skrävåsendet ännu råder. Men fastän således icke heller näringsstiheten kan skänka alla gesaller mästerskap — hvilket så mycket mindre kan tillvitas henne som hon icke, i likhet med skräförlattningen; gilver dem elt bedrägligt loste derom — ar det dock en väsendllig skillnad mellan den nodtvungna försakelse, skräväsendet alägger dem; och den srivilliga assägelse, som under nåringslsriheten blifver en följd af deras egna klart insedda fördelar. Då emellertid de gesåller, som ej kunna blifva mästare, ålven under fria näringsförbällanden blifva ganska talrika, så kan deras belägenhet icke sorbättras, om gesällväsendet fortfarande bibehåller de vanor och missbruk, skråtvånget oundvikligen alstrat. Under näringssriheten skola skicklige och arbelsamme gesåller säkerligen icke blifva sör många eller sakna arhetsförtjenst, och alla åtgärder, som åsyfta en förminskning af gesällernas antal, blifva derföre både ölverflodiga och skadliga för industrien. Deremot är det af vigt att gesäller, som ej hoppas viuna en sjeltständig bergning såsom mästare, må komma i tilllälle att grunda ett eget bushåll utan tryckande nåringsbekymmer. En gilt gesäll befinner sig i allmänhet i en bättre belägenhet, an en mästare, hvars rörelse är så ringa, att han ej förmår hälla sig ett biträde, och om gesällen, såsom i storre städer redan är brukligt, erhåller en högre afloning emot det att han sjell förser sig med kost och busrum, så skall äktenskapet i de flesta fall vänja honom vid en storre ordning och sparsamhet. För fattigvärden blir förhållandet enahanda om bon be tungas af gista gesäller, hvilket stundom ickekan undvikas, eller af utarmade måästare, säsom nu år mera vanligt. Men till ev sådan förändring fordras en upplösning af det gamla gesällskapet, hvilket nu på mångfaldigt sätt inskränker medlemmarnes frihet. Om de gamla skråna måste gilva vika för fria föreningar af en större omfattning, s så böra också gesällernas brödraskap med alla inrotade missbruk afskaffas eller ombildas. Gesällvandringen har väl upphört att vara ett lagligt tväng; men bon kan först med skråväsendet upphörä att vara en förderslig plägsed, i hvilken oordentliga gesäller, som icke förstå att deraf draga nagon nytta, soka en ursäkt för ett planlöst och sysslolöst kringirrande. Ett sädant lelnadssätt förtjenar ingalunda uppmuntras genom serskildta understöd; hvilka endast bora tilldelas de vanfora och verkligt behöfvande. Shickliga och ordentliga gesåller skola ändå icke underlåta att genom resor utbilda sig på egen bekostnad. Först genom gesåällvåsendets fullständiga ombildande i förening med en friare läromethod, som gör behörigt alseende på lärlingarnes olika anlag