Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1846, sida 1

DJjelparnes antal allla vore tre ganger sa Stort som mästarnes. Men i verkligheten eger ett anuat förhållande rum både i Sverige och i andra länder. Ar 4843 funnos nemligen i Sveriges städer 5,949 mästare, 5,661 gesäller och 7,065 lärlingar, hvadan medhjelparnes helas antal var soga mer än dubbelt så stort som mästarnes, under det gesällernas ensamt icke en gäng var lika så stort som de sednares. Misssorhallandet blir änuu storre om man anställer en jemnförelse mellan de serskilta städerna, enär gesållernas antal endast uti 9 större städer öfvergick wmästarnes, och det ganska obetydligt uti 5 bland dessa ståder, men i alla de andra städerna, hvarest mästarne sornämligast hafva lärlingar till biträde, var mycket underlägset. Arbetaren tillbringar gerna sin ungdom i andras tjenst för en ringa vedergällning, om han derigenom för framtiden kan vinna en säker utsigt till bergning för sig och de sina. Skråförfattningen tyckes väl i detta tall uppfylla hans önskan, enär hon losvar, att med mästerskap belona dem, som genomgått den stadgade larooch gesälltiden; men som en mästare icke utan arbetsbiträden kan anständigt underhålla en familj, så blir det i sjelfva verket omöjligt for ett stort antal lärlingar och gesåller att vinna en oberoende stallning såsom mästare. Anager man, att en mästare under soppet af 50 ar endast utskrilver 7 lärlingar, så kunna mabända tvenne af dem en gång träda i den algaendes stalle; men för de 5 finnes ingen utsigt all någonsin vinna mästerskap. Skrätorsattuingen innehaller således en olöslig motsägelse, alldenstund hon å ena sidan förutsätter att medbjelparue böra vara omkring tre ganger så manga som mästarne, men å andra sidan omöjligen kan upptylla det allmänna löftet om mästerskap, så vida medhjelparnes antal är mer än ungefar bälflten så stort som mästarnes, Fran denna motsägelse härleda sig utan tvilvel de flesta af skravasendets ofta ölverklagade missbruk; ty skrana hafva alltid, af omtanka sor måstarnes bergning, ansett sig böra genom hvarjehanda mer och mindre stränga medel motarbeta gesallernas ästundan att vinna mästerskap, och följaktligen balva utvägar saknats för de öfvertaliga gesållerna att på laglig väg ernå en sjeltständig utkomst inom yrket. En yngre gesäll saknar väl icke arbetssortjenst sa länge ban förblifver ogift och kan vandra fran en ort till en annan; men svårigheterna tilltaga med åren. Träder han, misströstande om mästerskapet, redan såsom gesäll i gille, så tvingas ban nästan, alt hemligen utolva sill yrke for egen råknving, emedan måslarne och de ogifta gesållerne nu icke gerna vilja erkänna bonom; men då blottställer sig också suskaren för lagens stränghet och for embetets oblidkeliga förföljelser. Så snart han icke langre kan eller far arbeta, mäste den ofsentliga fattigvården vanligen ålaga sig honom. De gilte gesällernas belägenhet blir med ären ännu sämre, då de merandels under sitt kringvandrande lif förlora arbetslust och ordningssinne, samt lefva af embetets understöd, hvarpå de lagligen kunna göra anspråk, samt af allmosor, dem de våga begära, oaktadt de derigenom utsätta sig för vådan af frihetens sorlust; Under sådana mörka utsigter föredraga mänga gesäller all ingå i krigstjenst; men numera är ej heller denna utvåg tillräcklig att afbjelpa deras törlägenhet. Då skråväsendet sålunda varit alltför vanmäktigt att sorbåttra gesällernas tillstånd, så måste lagstiftningen forsoka andra medel. Mycket kan utan tvilvel redan genom näringsfriheten i denna rigtning tillvägabringas. Sjelssörsorjningen upphorer då att vara ett brott, måsterskap kan med vida mindre svärighet och kostnad vinnas, de stränga skrankorna mellan skrånas omsesidiga arbetsrätt kortfalla och landsbygden erbinder isvnnerhet i Sverige ett vidsträckt nt.