Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1846, sida 1

alstra förvirring, och som de enligt sakens na tur alltid blifva olullkomliga, emedan de icke kunna hälla jemna steg med de oupphörliga sorändringarne inom industrien, så är det förnustigare alt lita de tvistande parterna tillverka hvåd de kunna i alla de fall, då icke afseendet på allmän säkerhet och ordning fordrar, att arbeten af ett visst slag endast må förrättas af dem, som al politien dertvll erbållit tillstånd. Man anser skråtvånget vidare vara nyttigt, såsom det lämpligaste medel till sortplantande al handverkarnes konstsårdighet; hvadan ingen bör så arbeta i ett yrke eller idka det såsom mästare utan att regelmässigt hafva lärt detsamma och visat prof på siv skicklighet. I det föregående halva vi sökt göra full rättvisa åt skranas förtjenster om handtverkeriernas förkofran och medgilvit, att de for detta åndamål i allmanhet valt de bästa medel, som i förra lider stodo dem till buds; men deraf följer icke, at samma medel numera äro lika ändamålsenliga, eller att de äro de enda, som böra och hunna användas. Uudervisning och öfning i en verkstad, på grund af ett tritt altal, torde väl alltid blifva den vanligaste förberedelsen för en bavd:verksmästare, vc sbraotdningarnes löreskrifter hårutinnan aro med få sorändringar ännu användbara; men om någon på annat sält forvärlvat sig erlorderlig insigt, hvartill vår tids bilduingsanstalter erbjuda flera fordom okända medel, si bör ban också äga samma rätt att uröfva ett yrke, som de, hvilka funnit godt att beträda den allmännast begagnade vägen. Likaledes bör det stå en mästare fritt att använda bvilken arbetare som bielst, utan afseende på om de äro försedda med ett formligt gesällbref. Ått de vanliga masterprofven infor skråembetena längesedan så urartat, att de icke utgöra bevis på skicklighet, utan endast tjena till sorevändning for egenny tan, som tillates vara domare i sin egen sak, att förhindra en friare täflan, erkånnes vål allmänt; men deremol äro meningarna delade ow nyttan af skicklighetsbevis öfverbulvud, såsom vilkor för utosningen af ell handtverk, älven under förwsättning att det gamla missbruket afskalsas och profningen på ett ändamalsenligt sätt inräitas. Man besarar, alt om bevis på skickliabket, den må vara forvärfvad på hvad sått som helst, fordras äfven ester skratvangets upphalvande, så skall det svåraste hindret för banJttverksnaringeus förkofran qvarsta, emedan kapitalister, som ej kunna förete dyliha bevis, skola sorhindias att inrätta verkståder, hvartill de deck böra äga samma srihet som till sabrikets anläggning, och man anser det älven öolverflödist, att en blifvande handtverkare skall på nagot sält styrka sin insigt, då ett sadant vilkor ej heller fordras af dem, som eguna sig ät jorubruksnäringen. Dylika jemnlörelser mellan bardtverk samt sabriker och jordbruk äro dock mycket haltande, emedan dessa näringar i så manga hänseenden skilja sig ifrån hvarandra. Jordbrukaren upphämtar endast redan befintliga naturalster eller också frambringar han räämnen, understödd af naturens alstringskrast, hvilken förorsakar att produkterna blifva i det närmaste lika beskaffade, antingen arbetet verkställes väl eller illa. Jordbruket förutsätter visserligen, om det med framgång skall drifvas, sora insigter; men alldenstund det lika mycket är hushallning för eget behof som egentlig nåring till andras betjenande, så kan ett visst kunshapsmått icke åläggas dem, som dermed vilja sjellständigt sysselsätta sig. Enär jordbrukaren dessutom sjelf är egare eller disponent af fältet för sin verksamhet, så må han äfven bruka det efter behag: ingen annan kan hafva nägon omedelbar skada af hans okunnighet, helst det står hvar och en frilt alt antaga eller afslå ett köpeanbud af landtmannaprodukter. Fabrikanten är på samma sätt ägare af de råämnen, han förädlar till allmän brukbarhet och försäljning i gross.