måterlaler på Destäftff, C1tt 11741J9 VID: kares individuella behof. Om ban ej sjelf, såsom sig bör, deltager i arbetet, så bör han åtminstone hafva tillsyn öfver detsamma och ansvara för sina arbetares skickligbet: men dertill fordras, att han sjelf skall äga praktisk iasigt i bandtverket, som med skäl kan sägas vara en mans höfva. Allt beror nemligen i bandtverket af arbetarnes personliga konstsärdighet, som hår icke ersättes af machiner, utan endast understödjes af enklare verktyg. Försärdigar handverkaren en oduslig vara af sremmande materialier, som blifvit honom ansörtrodda i sorlitande på hans shicklighet, så är skadan för den, som gjort beställningen, på visst säll oersättlig. Man iovänder väl, att en okunDig bandverkare efter hand skall förlora allmänhetens förtroende; men innan hans oskicklighet blir allmänt bekant, kan han dock onekfigen förorsaka många asnåmare stora förluster. På samma sätt kan det dröja länge innan en handtverkares skicklighet blir allmänt känd genom alnämares vitsord, emedan dessa i början draga i betänkande att vända sig till en person, som ej på något sätt styrkt sin förmäga, och derfore är det för sjelfva bandtverket en stor förmån, hvilken lagen icke bör betaga dem att de kunna sorskafsa sig ett offentligt skicklighetsbevis innan de för egen räkning börja utosva ett handtverk. För den, som verkligen besitter erforderliga insigter, bör det vara ganska lätt att ådagalägga dem, om prösningen så inrättas, att alla öfverflödiga binder och kostnader undvikas, hvartill fordras att de, som på något sätt kunna hafva nytta af propsets lorkastande, belagas all algörande röst vid dess bedömande. Dessutom måste en pröfning fortfara, enligt politiens sordran, i de fall då handiverkarens okunnighet lätt kan förorsaka våda för personer och egendom. Men äfven i andra fall är det en billig fordran, alt den, som åtager sig att undervisa endra i ett yrke, sjelf skall äga någon insigt deri. Det medgilves, alt offentliga prof äro ölverslodiga i länder, hvilka, såsom England, länge åtnjutit en vidsträckt nåringssrihet och sorete en hogt utbildad industri, emedan den stora konkurrensen der i alla fall tvingar handtverkaren att sjellmant förskaffa sig en utmärkt konstfärdighet på det ban må kunna åstadkomma de bästa tillverkningar för det billigaste pris; men deremot är det ingalunda rädligt för sådana länder, hvilkas obetydliga industri alltjemt varit sjettrad af skråväsendet, att redan vid öfvergangen till en större fribet allmänt uppgifva fordriugarna på blifvande handiverkares ådagalagda insigter. Också bar man i Tyskland samt i Norrige, såsom vi i det föregående visat, älven efter näringssrihetens införande bibehållit mästerprof, ehuru dessa numera kunna på hvarjehanda sätt afläggas. Uti Preussen, der sådana prof vid näringssrihetens första inforande ej föreskrefvos, har man funnit sig föranlåten att äter upptaga dem; ty den nya näringsstadgans föreskrifter bårom äro ej mindre verksamma dersore, att prof ej fordras af hvar och en, som vill nära sig af ett handtverk med egna händer, då ådagalagd skicklighet i stället blilvit ett oeftergifligt vilkor för alla dem, som önska blifva aktiva medlemmar i en handtverksförening och för alla sådana idkare af 42 bland de mest anlitade yrkena, som vilja komma i åtnjutande al den vigtiga förmånen att få antaga en eller flera lärlingar. Om lagen tilläte dem, som sakna alla insigter i ett handtverk, alt sjellständigt idka detsamma , så skulle dylika handtverksmästare ändock för sin egen såkerhet och fördel icke underlåta att på eget bevåg införa tillfyllestgörande prof för sina gesäller och arbetare; men i alseende på handtverksnäringen, som gemenligen fordrar större konstsärdighet, än kapitalstyrka, finnas inga tillräckliga skäl hvarlöre lagstiftaren skulle på detta sätt gynna kapitalisterne framför arbetarne, isynnerhet som de förra ändå äga en naturlig öfvervigt och ett vidsträckt utrymme för sin verksamhet inom andra näringar. Utan att instämma i de oftast öfverdrifna klagomålen öfver det förtryck, kapitalerna skola alstra, kan man dock snarare anse det vara lagstiftarens no 2 2 . 1