Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1846, sida 1

förd paviljong, hvarvid konungen sjelf utdelade de vunna priserna. Då man på sormiddagen shulle ut till täflingsbanan, sågs en file af lysande equipager, hvilken stråckte sig stan staden ända utv till den slätt, der kappridningarne skulle ega rum. Voro equipagerna lysande, så voro de i dem åkande det icke miudre; mangen äldre dam osverträllade i lyx Sveriges begge drottningar, och mangen ungmö var vid tillfället vida grannare utstyrd, än landets hulda pricsessa. På aftonen samma dag var bal på Ramlosa, der man ätersåg hela den talrika skara, som ölvervarit kappridningen, och slero, som tillkommit, så att alla hus, platser och gångar voro upptagne af menniskor. bet var redan afton, från danssalongen hördes de sprittande tonerna al en eldig strauservals, och en böljande solkmängd utanfor lyssnade derpa. Alven folket bade borjat med sina nojen: gungorna voro i oupphorlig gång, på åtskilliga stållen svangde man om i det gröna på en dansbana, som just i och för sådant åndamal var upptord. Pa ett annat ställe lit en blind hora sin violin, vid hvars ljud en lam, som drogs på en härra, lat nägra små menniskoligurer, sal.a i rorelse förmedelst trådar, dansa. be tvenne vanlottade konstnärerna Lade att glädja sig al ett talrikt auditorium, som trängdes omhring dem, och från gifwilda händer rullade manga slantar i de armas sparkassa. Sasom en tyst askadare al dessa folkets sorstroelser, inträltade berättaren vid den ofvan omnämnda dansbanan, lör att åse dansen, som nu var i full gang, då kort derelter en person ofomärkt kom sående och ställde sig helt tyst utmed min sida. Det var en gentil berie i blå frack med blanka knappar, hvit våst och en civil hatt på bulvudet. Hvem förmär beskrifva min angenäma osverraskning, då den srammande vände sig åt mig, och jag i honom igenkände Sveriges och Norriges Konung! Så fort ölverraskningen tillät, blottade jag vordnadslullt mitt hulvud lör Majestätet; men med en talande och tillika hogst vänlig ätbord, lät konungen mig förstå, att han ville vara obemärkt. Annu en stund dröjde Konuugen på samma stalle, och de angenamaste tankar genomkorsade derunder mill inre. ben vänliga fursten syntes mig, der han stod utan alla yttre tecken af sin hogbet, sasom en folkets man, mera stor och vordnadsvård än någonsin. Berättaren, hvilken varmt hyllar åtskilliga principer, som al mången anses såsom radikalism eller nyketsbegär, var i denna stund en likaså varm rogatist, och för honom syntes de båda begreppen liberal och konungsk, såsom alldeles idenliska sammansmälta till ett. Småningom varseblesvo de dansande den höga personens närvaro, så alt dansen upphörde. Konungen lät då förstå, att han önskade, att dansnojet skulle fortsättas, och yttrade tillika, att ban tyckte mycket om att folket roade sig, när det skedde på eu anständigt och beskedligt sätt, samt talade dessutom ålskilligt i samma ämne med de kringstående. På samma sätt besökte H. M:t under loppet af aftonen flera ställen och betraktade med välbehag och synlig tillfredsställelse folkets glada tidslordrif. (Forts. följ.)