Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1846, sida 2

rättavisningar läto ingen glädje uppkomma. Ehuru Peter ännu befann sig i sin bästa mannaålder, hade likväl hans tidigare skönhet försvunnit i hvirfveln af otyglade lidelser och det eviga krampaktiga ryckandet af hans ansigtsmuskler, det vilda uttrycket af hans ögon läto en hvar i hans grannskap dara för den plötsliga explosionen af denna vulkan. Bock underhöll han sig i detta ögonblick muntert och nådigt med den englasköna husfrun, förtäljde henne om sill vistande i Holland — ett monarkens älsklingsthema — om dervarande qvinnors toslelvälde, och rådde henne skämtande att försoka detsamma med generalen. ben hulda generalskan svarade i samma ton at sorglös glädtighet, och Peter belygade synnerligt välbehag öfver hennes rena ullal af fransyskan. — Om dock alla våra sköna — tillfogade han — ville följa ett sådant godt exempel, men damerna mäste gå ännu längre och lära det mest välljudande af alla språk, italienskan. Galowie, kom närmare, hör du icke? Galowie smög närmre; Peter rynkade pannan, — Det faller mig just nu in, att du hela aftonen undvikit mig och äfven i dag morse på timmerplatsen icke ville stå mig till tals. Jag har skickat dig till Venedig, för att studera Skeppsbyggnadskonsten och lära italienska språket. Nu skall du aflägga prof på din konst; säg denna dam en artighet på italiensk vers, raskt, intet söl! — Ack, Sire! — fortsatte Galowie med en ömklig ton — huru skall jag recitera vers, som ej känner någon italiensk poet? — Nå då på prosa! — ropade Peter och stampade med foten. — Jag förstår icke en gång italienska — svarade Galovie. — Nå vid djefvuln! — utbrast czaren: — hvad har dn då gjort de fyra åren i Venedig för mina pengar? ö