Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1846, sida 1

san just består i ett noga afpassadt sörhållande mellan förmåner och skyldigheter; men en rättvis fördelning skulle säkerligen icke tillvägabringas genom tillätelsen sför städernas borgare alt godtyckligt beskatta bandtverkarne på landsbygden. Då sjellva borgareståndet medgifvi, att bandtverk kunna få idkas på landet, så måste man antaga, alt det också medgilvit användandet af de medel, som ensamt kunna leda till det åsyftade målet , emedan medgilvandet annars skulle sakna all mening och betydelse. Kongl. försäkran för städerna af den 23 Februari 4789 innehåller visserligen, att ingen må tillåtas borgerlig handel och rörelse drilva, som derå ej burskap yvunnit samt afgister till kronan och staden derföre betalar; men detta stadgande förutsätter, att handtverkarne skulle vara bosatte och drisva sin rörelse inom sjelfva städerna. Så snart det medgilves, att de få nedsätta sig på landet, bör också deras beskattning lämpas efter deras förändrade boningsort. Åsillerna till kronan eller bevillningen kunna de naturligtvis lika väl utgöra på landet, som i stäåderna; hvad äter de kommunala utskylderna beträlsar, så är det både rättvisast och naturligast alt de utgöra dem på den ort, der de af dem kunna drag ga någon nytta, eller erhålla motsvarande fördelar. Om de på landet bosatta bandtverkarne t. ex. skulle bidraga till stats-klereciets underbåll och till statsläkarnes aflöning, så borde de också, utan afseende på afständet, kunna fordra läkare-värd och presterligt biträde frår slåderna; om de nödgades lemna bidrag tiil fattigförsörjningen i städerna, så borde ock städerna underhälla alla fattiga landthandtverkare med deras bustrur och barn; om de skulle deltaga i stadsskjuts och väghållning, så borde de äfven bafva någon motsvarande andel i den stadsegendom, för hvilken dessa kostnader utgå. Hvarthän skulle allt detta leda, och med hvad rätt kunde handtverharne åläggas att betala brandskatt, lyktskatt och annat dylikt i stad, då de alls icke begagna stådernas politi-anstalter? Let talas mycket om borgerskapets kostnader for städernas styrelse; men man tyckes dervid förgäta, att dessa kostnader dels bestridas af staten, hvars embetsmån magistrats personerne också på visst sätt äro, och dels lika mycket af andra stadsinnevånare, som af borgare. S apelstäderna bestrida nemligen till en stor del dessa utgifter med tolagen, som är en för alla känbar afgilt å handel och rörelse, och till alla städer bar Kronan dessutom donerat jord till ett sammanräknadt belopp af 141,259 tunnland. Fördelar man denna ansenliga jordrymd på 84 städer, så har hvarje stad i medeltal 1,681 hela tunnland, hvilka, enligt donationernas alsigt och föreskrift, böra användas till stadens gemensamma behof. Om de flesta städer under tidernas lopp, utan motsvarande ersättning, afhändt kommunen denna egendom och fördelat den på husägarne, hvilka återigen försttrat den till andra enskilda personer; si är detta städernas eget fel, för hvilket åtminstone icke landsbygden bör plikta. Här kunna vi icke närmare inläta oss i frågan om städernas författning och förvaltning. Vi anmärka blott, att kommunalväsendets ordnande i andra länder merändels föregått näringssrihetens införande, och att behofvet af en resormerad lagstiltning är ganska känbart äfven i Sveriges städer, hvilka nu förete de största skiljaklighe er i sina stycelselormer, och knappast sjelfva äga någon kännedom om hvad som för dem är gällande lag eller icke. Om än de gamla häfdvunna grundsatserna, rörande städernas förhållande till staten och rörande menighetens deltagande i kommunalförvaltningen, icke behöfva undergå någon våsendtlig förändring, alldenstund sjelfständigheten i båda dessa fall kan anses vara tillräcklig för utbildandet af ett bättre kommunalväsende, så erfordras dock utan tvifvel nya bestämmelser, både om stadsmenighetens sammansätining och om det sätt, hvarpå denna vid