Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1846, sida 2

oEn gång blef han tillfångatagen, ej långt ifrån Tarifa, och förd i land, hvarest han överlemnades åt sex soldater, hvilka skulle föra honom landsvägen till Algeziras. Andres gick midt ibland dem; och i det de passerade en djup precipice tog han ett djerft språng rakt ned i bråddjupet, hvarest han under de lummiga träden försvann från sin betäckning, af hvilka icke någon vågade nedhoppa efter honom. oEn annan gång åter, blef han, efter sju timmars batalj, och efter att hafva erhållit en svår blessyr i sidan, slutligen tillfångatagen och förd ombord på en Guarda Costa, som straxt derpå gick till ankars på Algezirass redd. Detta var i December månad. Emot aftonen började det blåsa en sortärlig sydost med svår sjö och regn. Omkring kl. 10 sprang ena ankarkettingen. Den rådlöse kaptenen och den uppskrämda besåtiningen våntade, sysslolöse. hvarje ögonblick att äfven den andra kellingen skulle springa, då sartyget ovilkorligen varit förloradt. Den listige Andres, seende kaptenen D pförlorat hufvudet. är icke sen att taga tillfället i akt. Han springer från sin bevakning upp på däck, och skriker ut, att deras kapten är en okunnig stackare, som ej förstår sig på att sköta sitt fartyg, och att för denna okunnighet skola de alla vara förlorade; men om de vilja gifva honom befälet blott en timmas tid, så skall han föra fartyget till en säker ankarplats. Icke någon betviflade den beryktade smuglarens omdöme och skicklighet utan hvar och en förklarar sig vilja lyda hans befallningar. Till och med den entaldige kaptenen hade icke något att invända häremot. Nåväl: Andres lättar ankaret, säter till ett litet segel, skär upp emot vinden, och förer sarlyget — icke till en bättre ankarplats — utan endast helt nära intill land, hvilket han med sina salkögon såg tydligt. ehuru icke någon annan ombord kunde skönja det. Här ankrade han nu och försäkrade den bedragna besättningen, att de kunde vara fullkow