Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1846, sida 1

att knappast ett par hundra qvadratalnar tillkomma hvarje hushäll. Så länge man icke anser sig böra eller kunna föreslå en så stor inskrånkning i åganderättens srihet, att en jordägare skulle förmenas att å sin jord uppföra dylika boningar, kan det väl ocksa synas öfverslodigt att soreslä några inskränkningar i den af 1827 ärs sorordning medgifna hemmansklyfving och jordassondring. Ått de nyssnämnda författningarne imellertid icke sorlelat sin afsigt alt astaddomma en hastig tillvext af denna solkklass, synes af sabell-kommissionens senaste berättelser, enligt hvilka de arbetsföra bakstuguoch inbysesmännen, som 4815 utgjorde 40, 865, ar 1853 okats till ett antal af 59,523 personer. Samma personal bar under quinquennium 48356 — 1840 yuerligare okais med 5,074, eller nära !4o:del. Den vansora delen af hithörande mankon utgör nåra 7732:delar emot den a betsfora. Sammanraknade summan al sådana busbönder suger ull 79,347 med 62,574 hustrur, hos hvilha, jemte 55,681 enkor, hemma vistas 94,751 boru under 40 ars alder. Hvem kan val, med kännedom om dessa fakta, bestrida, att nya ulvägar till bergning mäste oppvas for eo stor del al den landiliga besolkmugen? Staten har nyligen på ett beromvärdt sätt vardat sig om solkundervisningens allmänna utbredande; men hvartill tjenar, att den fattiga baruskaran sorvårtvar ett nodtorstigt kunskapsmatt, om bon sedau saknar tillfalle till en nytUg verbsambet, allt elter olika anlag? Den tid lotde homma, då man älven sinner det vara nodvandigt, att allestades på landet inrätta eller med folk-skolorna sorena handtverks-skolor, liksom wan vu soker afhjelpa et sadant benos i städerna; men dess sorinnan bor alla slags verhstader frill få anläggas på landsbygden. Man invänder, att detta är osverflodigt, emedan det star allmogen fritt, attännu, sasom fordom, idka allabanda nusslöjder sasom biuärlng, Vi erkanva i fullt man värdet af denna tillatelse, och avse det vara lika vigtigt i sedligt som i ekonomiskt hånseende, att den sornämsta husslojden, sOMm Ior närvarande bestar i hvarjehanda väfnaders lillverkniag, i det längsta mätte kunna läsla med en ständigtatilltagande sabrihs-industri, på det icke samiljelilvet må berolvas den oersåttliga, helsogilvande kraft, som är menniskan beskärd uti arbetet och tidens nyttiga användande. Men alldenstund detta sorbällande lätt kan förändras till busilitens skada, är del så mycket nodvändigare, att andra husslöjder, som nu dels äro alltför få och dels åro inskränkta inom vissa socknar, mäste allestädes utbreda sig i vida större mångd. Detta mal vinnes återigen säkrast genom tillatelsen att på landet inrätta ordentliga verkstäder af hvad slag som helst ; ty dessa skola föröka eller sysselsätta ortens besolkning, i sin ordning föregå allmogea med exempel samt föranleda uppkomsten al en mängd busslöjder och näringsfsang, hvarom man förut ej haft någon aning. Denna nya produktiva befolkning skall också mäktigt besrämja sjelfva åkerbruket, hvars alster hos den skola siuna en lätt och säker afsältning. I Sverige har man icke velat tillåta, att handtverk må drilvas på landet; men i stället bar man, medelst frikostiga jorddonationer, från början gjort stadshandtverkaren till landtbrukare och sålunda till en stor del upphäft den arbetsfordelning mellan olika näringar, hvilken just skulle tillvägabringas. Ehvad fördel städerne i öfrigt kunna hemta af sitt jordbruk, så är detta dock icke rätt forenligt med den fullkomligare handtverksnäring, som utan svårighet beständigt skulle gunna ölvas i verkliga ståder, älven om landsbygden med dem finge täfla. Manga af dem, som nu i egenskap af handtverkare stå uppförda på borgarelistan, hafva belt och hållet öfvergifvit sin borgerliga näring och blifvit jordbrukare, medan andra fortfara att drifva handtverket såsom en bisak. Det kan så mycket min— .0 A . ss — 2