hå NT n . . 2 Å Anser åter korrespondenten uti A fall selaklighheten al vår jury-organisation ligga— endast derutinnan, alt domstolen utvåljer det antal juryman, som man i allmänhet tillskrifver votum decisivum i tryckfrihetsmål; så har han ju motsagi sig sjelf, då han i alla andra dylika mal, som icke anga personliga forolämpningar, vill låta jury-inrättningen sforblilva sådan som den är. Kan t. ex. domstolen i mål, som angå politiska förbrytelser mot trycksrihetslagen, anses vara kompent till väljande af jurymän; så måste den väl äfven anses vara i besittning af denna kompetens då, när fråga uppstår om att välja jurymän för afdomande af enskilta tvister man och man emellan. I förra fallet är ju alltid möjligt, att Regeringen kan på domstolen söka att utöfva något inflytande; i sednare fallet åter hafva dess medlemmar säsom embetsmän inga dylika påkänningar att befara. Visserligen kan man väl äfven tänka sig en, jury, sammansatt på det sätt, som Dagligt Allebanda vill hafva densamma, nemligen dufsedd agenom lottning ur en stående, för en viss tid a vald. jurymannako pso; men att fördelarne af en dylik reorganisation just vore så synnerligen stora, halve vi mycken anledning att betvisla. Kan en juryman under nu varande förhållanden; vara nog pligtförgäten att döma mot sin öfverlygelse; så kan ban äfven under an dra handla på alldeles samma sätt. De olika formerna af sammansättningen tro vi, i det stora hela taget, göra föga eller intet till saken: Det är andan, sjellva kallets och förpligtelsens vigt, somi alltid i dylika. sall måste blifva det afgörande elementet, det enda och säkraste rättesnöret för jurymannens handlingar. 5) En person, hvars heder offentligen blifvit angripen, har, om han i laglig våg vill söka upprattelse, ingen sådan att förvunta af en svensk trychfrihelsjury, a) emedan den icke grundar silt beslul på utförda, med villnen slyrkta domstolsförhandlingar, utan Bj endast och allenast på ett skriftligt kabbel mellan parterna, under den s. k. skristvexlingen; hvaraf följer, e) all dess domslut sällan kan blifva råtlvist. Detta är väl den svåraste beskyllning, som ännu någonsin blifvit uppkastad mot en konstitutionell institution, och högst illa skulle det stå till här i landet, om den med fakta kunde styrkas vara rättvis. I den tankan, att en samvelsdomstol icke skulle låta den oskyldige rättvisa vedersaras, ligger någonling så hemskt, så upprörande, att man med dafsky söker att blifva qvitt densamma, och dock mäste man undersöka, huruvida verkligen något skäl till dess framställande gifves. Alla fakta för tillvaron al ett så olyckligt förhållande, som det af. korrespondenten antydda, saknas. beremot saknas. visst icke exempel på motsatsen. Doktor Andr anföll i en pamslett åtskilliga lärare vid Lunds universitet och blef fälld. Ansvarige utgifvaren af tidningen klelsingborgsposten lät i nämnde blad inflyta nägra å beder och ära gående beskyllningar mot en i Landskrona boende militär och blef funnen skyldig. Ansvarige utgifvaren af Skänska Correspondenten, boktryckaren Lundberg, anhlagades för att i bemälte tidning bafva angripit ett par presters goda namn och rykte, och äfven han saksälldes. På samma sätt gick det med Hr J.Tollin i Stockholm och utgifvaren af en i Eskilstuna utkommande tidning; flere andra dylika exempel alt förtiga. — Vid rättegängen mellan boktryckaren Lundberg. och hans vederparter grundade juryn sitt beslut just på utforda, med vittnen styrkta domstolsförhandlingar, och vi hafve aldrig hört, att någon domstol i trycksrihetsmål vägrat den ene eller dan andre parten ett så beskaffadt bevisningssätt, — troligen derföre, att det icke af dem äskats. Vi väge äfven tro, att ingen enda svensk domstol, af den beskaffenhet, att tryckfrihetsmål vid densamma kunna förekomma, skulle fördrista sig, att, uti mål, som gå å heder och ära, vägra någondera parten att genom