helst prejudikater lör ett Gyllkt tråttesåmossålt redan gifvas. Hvad beträffar andra punkten al korrespondentens anmärkning, nemligen att juryn skulle grunda sitt beslut endast och allenast på ett skriftligt käbbel mellan parterna under den s. k. skriltvexlingen; så förmode vi, att kan helt och hället glömt föreskriften i 4:de mom. 5 f:n Tryckfribetslagen, i hvilken domaren ålägges, att till Nämnden (juryn) öfverlemna en kort och noga bestämd sammanfattning af målets beskaffenhet och skick. Det är på denna sammanfattning (species facti) icke på något käbbel, som juryn sedermera grundar sitt utslag uti den ifrägavarande saken. Väl har man sett, alt på den sednare tiden nästan alla tryckfribetssorhandlingar blifvit publicerade; men icke kan den mellan parterna förda skriftvexling derföre mera få namn af käbbel, än t. ex. den skriftvexling, som eger rum mellan tvenne parter, rörande en arfsfråga, och hvilken icke i allmänna tidningarne varder offentliggjord. Hvad nu slutligen angår den af korrespondenten yttrade åsigt om den vrångvisa dom, som alltid måste blifva en följd af den nuvarande juryns origtiga sammansättning, dess skefva sätt att granska förbandlingarne och dess antydda oförmåga att den bedöma; så torde i hvad vi här ofvan tagit oss fribeten anföra finnas tillräckligt ådagalagdt och bevisadt, att korrespondeuten äfven härutinnan irrat sig. Något mera derom torde alltså vara fullkomligt öfverflödigt att yttra. Beträffande de af korrespondenten föreslagna förändringar i rättegångssättet i tryckfribetsmål, så finnas, såsom vi bär ofvan hafve ådagalagt, alla elementer till desamma redan för handen, så väl i grundlagar som den allmänna lagen. Det beror helt och hållet på parterne sjelfve att göra sig dem till godo. Säkert är imellertid, att rättegången, genom att draga en del al densamma in under allmän domstols pröfning, blefve både långvarigare och mera invecklad. Vid 1815 års riksdag var, såsom korrespondenten sjelf torde erinra sig, mycket fråga om, att tryckirihetsmålen skulle komma att handläggas af allmänna domstolarne; men denna mening kunde lyckligtvis icke göra sig gällande. Säsom motiver för iorättande af en samvetsdomstol i dylika mål anförde konstitutionsutskottet följande: att tryckfrihetsmål äro i allmänhet mera moraliska, än materiella förbrytelser ; att de nästan förutsätta en omöjlighet, att genom blotta lagformer ekunna bestämmas; att ord, sådana som hädelse, elasleligt yttrande, förgriplig, smädelig, skändelig, förolämpande, vrängda framslallningar ani. sl., uvilka uti trycktrihetsförordningen soarekomma och der åro oundgängliga, allesamaman äro af den egenskap, att, ätminstone i ade flesta fall, fordra en ny definition, för att amed den bestämdhet kunna tillämpas, som laagens bokstafliga tolkning skulle erfordra; att adet dessutom gilves framställningssätt, så väl uigenom allusionen och allegorien, som igenom kironiens yttrande, hvilka omöjligen af någon alag kunna i förband på ett bestämdt sätt utomärkas; atl så väl i anseende till de förra, asom i synnerhet till de sednare, omfattningen aaf domarens åtgärd alltid blir mera inskränkt, dån den af en jury eller nämnd, hvilken, efter askedd undersökning och målets i laglig väg agjorda utredande, egde alt, med afseende på alagens föreskrifter, förena det blott naturliga (omdömets anvisning vid pröfningen af skriftens asyltning; att en sådan jury, enär den för brotisalignetens bestämmande skulle ega ett fricare utrymme , skulle äfven med detsamma lafskära möjligheterna af undanslykter och förakorta rättegången, men skulle också genom asin sammansättning och dess för hvarje säraskildt fall gjorda silkallanden, för den oskyladige framställa en säkrare ftygt oeh ett astarkare hopp om ett opartiskt bedömande. Uppristigt och innerligt beklage vi, att vår korrespondent, alla Herrar tidningsredaktörers betänkligheter oaktadt, förklarat sig vilja qvarstå vid den af bonom en gäng uppkastade sats, nemligen: att så lävge trycklrihetslagen, hvad ÅmSLLLLLLLLEZLLlLLUö!WULLALLUTUATTTUTUTAAAA — —