omig evigt tillslulen, om jag döljer min öfoverlygelse i delta mål! Jag, N. N., svär deralore vul Gud och. hans heliga Evangelium, salt efter milt bästa: förstånd och sumuete utelåtande i denna sak afgifva, och atv. det, som aunder osverlägguingarne yttras, skall af mig i gobrottslig tystnad hällas.9 Oss tyckes, att lagslstaren uti båda dessa momenter gau så allvarligt och sor saken ändamalsenligt till våga, som man någonsin af en dödlig kan begära. Han har nemligen 4) bestämt, att inga andra, än förs medborgerlig dygd väl kända personer kunna till: domare i trychfrihetsmal väljas, och han bar 2) för dem stadgat alläggandet af en ed, så beskafsad, att den icke på nagot vilkor och under någon sorm lemnar dem tillfälle att dagtinga med deras samveten och ionersta osvertygelse. Starkare band kunde han väl aldrig palägga em krisen, för medborgerlig dygd utmärkt man, åa det, att. denne, vid en evig förlust af Guds gödhet och lörbarmande nåd, sorpligtade sig att efter bästa förstånd och samvete lemna. utlåtande i den sak, till hvars afgörande han, i egenskap af domare, blifvit kallad. bet blir aldrig lagstiftarens fel, om jurymannen, tvertemot sina heliga löften,: dömer elter godiycke, eller läter något annat än samvetet sorestafva sig sina douvslut. 2) Sammansättningen af våre juryclomstolar, sådana de nu befinnas, ar flakug. Bvarutinnan det selaktiga i organisationen af våra nuvarande sryckstihetsdommolar egentligen består, hat korrespondenten icke adagalagt; men Vi lormode hans ummärkning värleda sig derisran, att han icke anser den domstol kunna vara sullt opartisk, i hvilken två tredjedelar af ledamoterne väljas af parterne, Och hvars utslag soljakteligen, sasom man kunde tycka, i allmänhel skulle komma alt: bero al den tredjedel, söm utsäges af Råtten. Vi känne ganska vål, alt dennå asigt redan förut haft sina försvarare och anhångare, och alt 1812 års könstiutionsutskott föreslog, att tryckfribetsmål skulle handlåggas af en jury, permanent från den ena riksdagen till den andra; men detta till 1815 års riksdag hvilande forslag blef af Sänderne, på grund af manga och giltiga skål, forkastadt och den ändu varande jurpinrättningen i trycklrihetsmal al dem antaget och al Konungen stadlästad. Säkert är också, att, huru man än vill organisera en jury, mäste man alltid i främsta rummet göra afseende på dess medlemmars moralitewv och det sätt, bvarpä de i soljd af sin gångna ed uppfatta sin stältuing till det Högsta väsendet, sitt eget inre, anklagaren, den anklagade, saken och samhallet. Vill man antaga, att en nämnd af nio personer dagtinga med sina samveten; så kan man äfven anlaga, att en nämnd, som bestode al 7, 15, 20, 24, eller. byilket annat tal som helst, kunde handla på samma sått. Lagstiltarens mening med att bvardera parten skulle få välja sina jurymän, har otvifvelaktigt varit att bereda så väl anklagaren som den anklagade största möjliga trygghet. Det liter sig ju tånta, att både den ena och den andra parten, liksom vid en kompromiss, lill domare i saken viljer personer, for bvilka den hyser enskildt souroende. Står ej detia i strid med det allmännis tanka om samma individer, så stadfäster Råten valet. Möjligtvis kan då inträffa, att de af de olika parterne. valde jurymännen, utan alt på minsta sätt uppoffra sin ofvertygelse, i fråga om sakens slntliga algörande, befinna sig på allleles diametralt motsatta linier. Under sådana brhallanden kommer nalurligtvis utslaget alt givas al de jurymän, som dowmstolen utsett till leamöter i nämnden. Valde af en opartisk domsol (och så beskaffad måste ju hvarje sådan, till följe af den äfven af dess medlemmar gångna heiga eden, vara) kunna väl desse icke betraktas amnorlunda, än som sullkomligt opartiske, och hvarken den ena eller den andra parten har alltså något skäl att be