lor att allorka de kalla sve ttdroppar, som rullade ned åt tinningarne. Chiclaneroen höll sig i närheten af honom och uppmunsrade honom. Men hans råd var till ingen nylta. Instinkunässigt holl den oerfarne matadorel sig al fruktan i närheten af balustraden, i hvilken han trodde sig se ett räddnivgsmedel, ehuru densammas närhet tvärlom förökade faran, emedan den afskar vägen till flykt. Allaredan forsta gången strök tjuren sin oskicklige angripare så nära, all den kom honom till alt vackla ; andra gangen kastade tjuren omkull honom, och eller all halva vändt tillbaka till honom, borrade in hornet i den olyckliga menniskans lår samt fastuaglade honom vid staketet. Bet var en förfärlig syn, jag ser honom ännu, när jag vill, fastnaglad medelst tjurens born vid det röda staketel, 6 tum från jorden, och med alldeles stela fötter, från hvilka skorna fallit af, i följd at en nervernas sammandragning. C bielane roen störtade sig nu utan vidare besinning in på tjuren, fick fatt i dess ven: stra horn, tvang den till att släppa tag och vände dess raseri emot sig; sedan grep han värjan och muletan, och 2 sekunder esteråt var sobresalienten hämnad. Den sårade mannen blef bortburen. Icke en enda droppe blod slot ur hans sår. Då jag såg den alsvimmade bDortbaras, stelnade blodet i mina ådror, och jag sporde mig sjelf, om det ej var gudsost och ometiskligt att genom sin närvaro uppmuntra dylika tragedier. Till min stora förvåning delade ej mina grannar på minsta vis min förfärelse. Likaså mycaet som den fara, i hvilken Chiclaneroen sväfvat under den örsta täktningen, hade rort mångden, lika litet intryck gjorde sobresalientens sår på den. — witvad visie han der? ropade man; han hade intet der att beställa, låt honom blifva skräddare eller skomakare, eller lära sin konst bättre! Chici aneroen dödade de 4 nästföljande tjurarne med en Sådar na behändighet. att massan utropade honom såsom Spaniens andre ljursäktare. Från denna tid har hans rykte ständigt varit i stigande,