Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1846, sida 3

—7j7 — —— ÅOW—A —k—— och jag känner flere än en Aflicionado, som jemsor honom med och i sitt hjerta till och med foredrager honom framför den store Montes. Dock djerfves icke någon säga det; ty det är endast med svårighet man får massan till all erkänna en ny talang; den uppoffrar länge ett ungt rykte för ett ganimalt; ville man söka jemförelsepunkter, så kunde man säga, att det är den eviga striden om Mario och Rubini, Duprez och Nourrit och så många andra. Så mycket är säkert, all har Chiclaneroen än icke så mycken erfarenhet som Montes, så är han yngre, smidigare och starkare. Blott sällan förfelar han en stöt; hans värja, som föres af en jernarm, genomborrar hvisslande tjuren, liksom ett glödande jern, det der doppas i vatten. under det Montes dolk ofta Sviker honom. Dessulom har Montesi en mera framskriden ålder tagit sig vanor, som göra def äkta amatörerne törtvislade. Han bor i trakten al Xeres, och vinerne af topasens färg, hvilka vexa på kullarne i hans fosterbygd, skola ingalunda vara honom obebagliga. lian besitter icke längre den osterländska måttligheten. som han sjelf förr så mycket tillvädde, och hvilken förutan ingen kan vara någon god matador. För att vara säker på sin hand och sitt öga. får en matador blott dricka vatten, och, liksom dansarue, regelmässigt öfva sig hvarje dag för att bibehålla sin spänstighet. Man beskyller Chiclaneroen, Montes syskonbarn, för att öfverträda ett annat förbud, som i forntiden inskarptes Athleterne. Man talar mycket om hans många galanta äfventyr; hans tapperhet ger honom naturligtvis ett högt anseende hos det vackra könet; man berättar en rolig historia om en poet, som vågade vara hans medtäflare, och som han kastade ut af fönstret så lätt och så likgiltigt som om det hade varit en apelsin. För öfrigt hafva tjurfåklarne alltid varit mycket på moden i Spanien, och i förra seklen öfverläto hofdamerna dem icke till de första skådespelerskor, såsom de nu göra. Farfeffffoee