TGÖTRESORG. Bland dagens många aman-sägero är äfven elt, som vi af själ och bjerta onske måtie varda besannadt. Väl underrättade personer tro sig nemligen med säkerhet veta, att ll. M. konungen, hvad den så maktpåliggande nåringskärihbetsfrågan beträffar, en gång för alla fattat sitt beslut, och att detta är sådant, som tidsandan fordrar, pligten kräfver, beholvet påkallar och nationen af sin upplyste regent trott sig hafva fulla skäl att förvänta. Inom konseljen lärer det, märkvärdigt nog, vara H:r Statsrådet O. I. Fåhreus, som i synnerhet sätter sig emot den tillämnade reformen, och det så ilrigt, att ban, i håndelse H. M:t skulle sramhärda i sin fattade foresats att bevilja landets innebyggare en allmän näringsfribet, ärnar resignera. Landsbosdingen i Jemtlands län, Hr Å. P. Sandström, skuste då, berättas det vidare, vara utsedd att blifva Hr Fåhretr eltertrådare på taburetten, hvaremot Hr F., efter grelve C. G. Lowenkielms utnämnande till generalbesalhafvare i 5:temilitärdistriktet, skulle erhålla landsbosdingesåtet i Götheborgs och Bohus län, —