Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1846, sida 1

ven hans stånd, hedras. Den ära, som består i rang ovb titlar; gör bäst verkau, då den sparas ät dem, som representera statens öfverhufvud och utföra hans befallningar, och som på visst sätt hunna behöfva dylika umärkelsetecken för att göra intryck på wängden. Den största ära för den 8. k. medelklassen är det, att den högre klassen iche foraktar dess värl. Det är större ära för borgareständet, att t. ex. en engelsk lord icke blyges vid att idka handel; eller taga en akademisk grad, än om man gjorde en doktor eller köpman till riddare äf strumpebandsorden. Ålla stand; tillochmed de lägsta, kunna hafva en slags ära, och de böra hasva den. Om ikrig skall kunna uträttas någonting stort, så måste den ringaste soldat sträfva efter att blifva bemärkt af sind sörmån och täga del i deras ära. Att väl och ändamalsenligt sköta sin jord är bondens ära; handtverkareas: att, till solje af sitt ärbetes snygghet och varaktighet, halva många kunder; sjomannens: att, tillfölje af sina förvärsvade insligter och sin erfarenhet, göra mänga, länga och lyckliga resor; 0. s. v. Detta är arbetets eller ärbetsamhetensära. Skalden, malaren och bildhuggaren, o a. s., äras i siua skapelser; vetenskapsmannen i de verk, han uigifver, den uppiysuing ant sprider omkring sig; embetsoch tjenstemannen i det nit och den verksambet; med hvilken han tjenar staten, o. 8. v: Detia är förtj enstens ära. Bord och rikedom utan nägra förtjenster hafva ingen ära. De kunna visserligen ätujuta ett slags avseende; men detta är lika vida skiljät från sanu, verklig ära, som Cordillererne från Åpeninnerna. En adelsman, som icke har nagot annat att berömma sig af, än sina anor, och en girigbuk, som med rätt och orätt sawmatiskrapat millioner, väga på årans vägskål vida mindre; än bonden, som sjelf plöjer sin jord; slar sitt gräs och bringar srukterna af sina modor in i ladorna. I ett land; der åran berrskar, kan det stundom hända; att en person heldre uppostrar silt lif, än utsor en befallning, genom hvars verkställande han tror, att bans ära på något sätt skulle lida. De tillfällen åro dock högst sällsynta, då en årekär regent nödgas att utfärda dylika: besallningar, och de olägenheter, som kunde följa deraf; att de icke horsammades, är oändligt ringa, i jemsorelse med dem, som skulle inträftr, om hederskänslan undertrychtes. Di en gång en kommendant i en vigtig såstning erhöll order; alt i hewmwligtet ölvergifva densamma, svarade han: att, så villig som ban var at offra sitt lif för Konungen och fäderneständet, så kär var honom älven bans ära, och så nödiat villo han göra något; hvarigenom han kunde komma att bli ansedd som en förrådare. Man mäste besinna, att densamma ära, som vågrar att begå en vanhederlig handling, gar stora tjenster för imtet, och att den höghjertenhet, som. under så beskafssde omständigheter gor regeringen ett slags motständ, äfven vid mänga aadra iillsallen är en osviklig pant på vederbörandes trohel. — — — at Vr äl DN AV) SS FEN MM Vr ö et KF KRt