Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1846, sida 1

åtminstone vara den starkaste drissjedern: den maste endast i och för sin egen skull vara beloniug for sänna förisenster. kunde man vinna ära (i detta ords ursprungliga bemärkelse) endast derigenom, att man egde sörmögenhet cci kunde använda den till sin egen fördel, så galves väl blott få menniskor, som estersträlvade den ära, som vinnes genom Sjelluppolfring; men det är dock blow detina ära, ät bvilken en regering kan draga någon verklig nytta. I ett land, hvarest sanningen utgör gradmåtaren för allt anseende; hvarest sortijenst utan rikedom ingenting gäller; hvarest det anses för större ära alt kunna lefva efter sill stånd, än att tjena såderneslandet — der gagnar ingen det allmänna utan kontant erkänsla; annu mindiö uppollrar man nägot af sina egodelar för att njuta al en ära, som soraktas, säs vida den ej uuderstödjes af rikedom. Det är en farlig maxim att göra äran ensamt till en beloning for rikedomen; men det är ännu sarligare att ockra med densamma. När regeringen haller äran fal, så hålla medborgarne sina samveten och sin ölvertyg gelse ålven fala. Peuuingen blir då måtistocken för allt värde, Pa urems sida sorlusten blir, är icke synnerligen svart att inse. Shattkammaren får aldrig in så mycket för titlar och äreställen, att den ju maste gilva mera ut för att erhalla de tjenster, den ästundar, när icke medborgarne för blotla ärans skull vilja bevisa henne desamme. Den vinst, som en regering kan samla genom att sälja laug och titlar, gar aldrig upp emot den besparing, sont den kan göra, när äran bar ett så bögt värde, aw bod allena med den kan veder sälla de mest emineuta sortjeusler. Nar en regering på fullt allvar vill lata sig vårda om deuna skatt, genom hvilken den kan och förmår allt, men utan hvilken den icke mycket kan uträtta, så bor den hogsta äran, det storsta anseendet vara den största förtjensten tlörbebhåältten ; och alla utoiärkelser från regeringens sida sålunda all tid vara afpassade ester det matt af sortjenster, som innehafvas. Ålven rikedomen bör äga anseende ; men icke i och sor sin egeu skull; utan i och för sållet, hvarpå den af innehalvaren lill det allmänna bästa användes: bet mäste vara möjligt att vara rik utan att bilfva ärad, och att blifva ärad utan att vara rik. Äran måste utdelas sålunda, att den för de rike vars der en uppmuntran att gagna sltaten med des ras ölverflod, att den; genom att vara en belöning för den verk liga förtjensten, ger de fattige ett skydd mot de rikes förakt. Det bör värd en högre grad af ära, att man med sind egodelar gagnar det allasana, ån att hopa skatt på skatt. heslår äran eudast der uinnan, alt uibpyta ett lägre ständ mot ett bögre; så mäste antingen de lägre stånden icke rätt veta, hvad ära är, eller ock mäste hvar och en trakta efter att l. vergisva sitt stånd. I förra fallet alstras inom individen lägnet och sömnaktigfiet; i sednare sallet åter ostadighet och fåfänga. Hvart och ett stånd bör derlore hafva sin egen ära. Det är sörgålves att vilja uppmualra det genom någon för det srämmande ära, emedan man derigenom blott ger tillkänna, att det icke har ära nog i sig sjelf. Den bästa äran för en köpman är. hans kredit, det anseende han äger inom sitt stånd, det förtroende ban åtnjuter al sina medborgare. Ått tilldela bonom någon annan slags ära, är blott att öka hans utgifter, värda hans diktan och traktan åt något aunat, orätt häll, och sålunda komma honom att försumma den vinst, han blött såsom kopman kunde skörda. De, sorti undervisa andra, hafva ära nog i den tillit, man har till deras lasigler, och såvida de verkligen förtjena denna ära, bry de sig nog icke mycket om någon annan. En klass af samfundet har ära nog, tär monarken gilver den fritt tillträde till sin person, och när han gilver silt bifall åt dess lörljensler tillkänna på ett sält.