Scener ur EIurverlden.) En Newfoundlands-buud ligger vid stranden och tilltar ner i vattnet, hvarunder han austaller följande betraktelser: ÄÅllarerne gå besatt dåligt. Ingen enda menniska plumsar mera i vattnet, annars kunde jag ända sortjena något. En mark bröd for ett menniskolif år ju eu liten rätt nätt belöning! Na-jal de må vål sjelfve bäst veta hvad ett sådant kan vara vårdt. Hvad mitt auvarande kall beträlsar, sa hyser jag blow en enda betänklighet, nemligen om det är rätt eller orätt att ur det vata elementet dernere fiska upp en menniska, som med berädt mod hoppat ned i detsamma. I hvarje händelse är det en besatt kinkig sak. Drar jag icke upp henne, så äsidosatter jag min pligt, och gor jaz det, så inträttar stundom, att jag blir rätt illa belonad för min tjenstvillighet. Den siste, som jag räddade, gaf mig under det jag sam mot stranden med honom ett par rätt dugtiga munsiskar; men släppte miu man gjorde jag dock iche: jag bade ej gjort det, vw ban ock bitit al mig begge orlapparne. Paloljande dagen hängde sig samma persou helt nara invid det stålle, der jag läg, utan att jag på minsta sätt sokte hindra hans förebafvande, ty sjellmord genom bänguing ligger icke inom mitt departement. Imellertid matte karlen visst hafva angrat sig, ty han sprattilade alldeles sorsärligt med benen och tog med händerna ät hulvudet, liksoun om han velat hugga tag i repet och klättra upp tillbaka igen. Angeru kom dock försent. — Konstiga varelser tyckas mig ock menniskorna vara. krig i stort fora de väl icke nu mera, åtminstone icke härstades; men esomostast ränna de dock vårjan eller huifven i bröstet på hvarandra, eller ock taga de sig sjelive af daga. Nagot dylikt skulle aldrig hunna falla mig eller mina hkar tu; men, bevars, så åro icke eller vi menniskor, utrustade med förnult och fri vilja .... Ha-hal nu far jag visst snart något att göra. Der borta ser jag en barnpiga gå och vexla omma blickar med sin fästman, under det att den lilla slickungen, som hon skulle passa pa, tultar astad rakt ned emot sjön. Mig tyckes, att föraldrarne handlade vida klokare, om de anförtrodde sitt barn at en hund, ån at en sadan der slinka. — Jo-jo, se der ha vi det nul Hunden störtar sig i vattnet, får tag i barnet, simmer tillbaka mot stranden och lägger sin börda ned för den bestorta barnpigans fötter. Vänla, väntal tänker han, ew puts skall jag dock spela dig, ditt värdslösa stycke. llan ruskar dugtigt på sig, så alt vattuet stänker vidt och bredt omkring, följaktligen afven på barnpigan. Herre min Gud! skriker denna, ou år mia vackra kläduing helt och hallet sordersvad. Din fordomda huud!? Hunden ser på henne och småmorrar for sis sjell: Till tack derlöre, att jag räddat det barn, som bon genom sin vardsloshet bringat i fara att förlora lifvet, till tack derfore, säger jag, kallar. bon mig — en fördömd hund! Är det menskligt det, sa tackar jag Skaparen för mio huud-natur. 5 Han gar bort och lågger sig på sin gamla plats, för att ater vara till bands, i händelse nägon menniska skulle falla i vattnet. XL En bosink, hvars ögon man bar bländat, sitter med rugsziga fjädrar, försankt i vemodiga betraktelser i en bur och tänker för sig sjell: Natt! ständig natt, evig natt, och dock vill man att jag skall sjunga mina qvåden lika munlert nu, som sordom, da jag, seende och fri, flog omkring i den tria, härliga naturen .... Ja; sådan är menniskan, 4G6uds beläten, hon, som på sin lott fall et så stort sorsteg fsramlor alla andra skapade varelser! Jag har så ofta hort menniskorna i bogst patheliska ordalag tala om