Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1846, sida 2

— ————— — — —— —— ————— Montandon tillåtelse, att i den lilla staden få afvakta ankomsten af sitt pass; han fick jemväl tillständ, att i närmast kringliggande trakt söka kalbaggar och larver; men att vidare intränga i landet blef honom formligen förbjudet. Då han likväl erfor, att Bechenec med sina kamrater hade inträffat i Nikolajeff, så undangömde han sina bref till Dadianen i stöflarne, och begaf sig under förevändning af en vetenskaplig utflykt på vågen till Zug-Diai, landets hufvudstad. Mot aftonen uppnådde han till häst med sin vägvisare Anakria. De hade ridit om en kosackpost. I Anakria sökte han göra sig begriplig så godt han kunde, men hade största möda, att erhälla en ny vägvisare och två hästar, hvarföre han måste betala tolf silfverrubel, oberäknadt åtskillige dricke-penningar och färgafgifter. En mingrelisk färja består af en trädstam, urholkad genom eld; hästarna måste simma efter, medan man håller dem vid tygeln. Zug-Didi, der han inträffade dagen efter sin hemliga afresa från Redoute Kaleh, fann Montandon i furstens intendent en välmenande landsman, vid namn Letard, som påföljande dagen föreställde honom för Dadianen. Denna läste brefI ven, och syntes icke obenägen, att gå in på de gjorda förslagen. Han gaf fremlingen en ekrifvelse till öfverste Brosiloff, för att utverka åt honom fritt tillträde. — I hvad fall som helst, anmärkte fursten, så måste det kontrakt upprätthållas, enligt hvilket Circowich på fem år eger luteslutande rättighet till skogshygge. Skarpsinnige och väl underrättade Delacour, hvar hade du dina fem sinnen, då du kallade Circowich en fattig stackare, och Bechenec en skurk?