klassvis, blifvit splittrad uti olika, mot hvarandra stretande interessen; alt nationens verkliga interessen blifva borthlandade och åtskilliga mot det helas stridande, konstgöras; att de allmänna döljas genom den missvisning, som vissa enskildas politiska magt föranleder; att nya vigtiga interessen, som kunna uppkomma, stadna orepresenterade och magtlösa bredvid de gamla, hvilka håndelsevis en gång fått magt, men kunna förlora all sann vigt genom bändelsernas gäng, ja skulle kanske alldeles försvinna, om den artificiella magten icke funnes; att samhället sålunda kan komma att sastlåsas vid gamla, inbillade interessen, vid onaturliga sörsatiningar; att bildning och industri kunna hindras att utveckla sig i enlighet med ideerna och behosven hos den tid, som är; att den trångbröstighet och det småsinne, som historien alltid visat vara följden af en kastoch skråindelning, måste fostras af magtens utportionering till klasser, 0. s. v.! Detta allt måtte vara en dikt, eller ock — likgilligt!! ÅÄtminstone bar man icke, så vidt vi sett, funnit sig föranlåten alt upptaga det till pröfning. Vådorna åter af de samfälda valen skola vara : att val-intriger dervid kunna ösvas; att den obildade massan kan få öfvervälde; att hon kan missledas genom egennyttiga och ärelystna uppviglares intriger och bestickningar; att bildningen och förmögenheten löpa sara att utestängas från all inslytelse på valen, om de icke nedläta sig alt använda dessa medel. Allt samman hvälsver sig, såsom man ser, omkring den tanken, att inga lofliga och ärliga medel finnas, hvarmed en amassad kan ledas, så snart det är en massa, sammansalt af personer af alla klasser, men att en massa, sammansalt af personer af blott en klass, icke är underkastad de svagbeter och frestelser, som verkar på förstnämnde massa. Att intriger och bestickningar aldrig verkat inom klasser, vill väl historien just icke erkänna; men om historien behölver man ju icke bekymra sig! Annars vet bon att berätta åtskilligt, ganska ruskigt, om val-operationer inom t. ex. våra svenska stånd under srihetstiden, kanske äfven efteråt. Eller erkänner man måhända, ait massorna äfven inom klasser-kunna missledas af uppviglare; man tänker, att det gör ingen ting, då bredvid dessa massors representanter blifvit satta representanter af klasser, som äro abildade a och asormögna?d Man litar förmodligen på, alt dessa sednare klasser — dem man icke vill tillerkänna någonting masse-artadt, men som dock torde hafva det, om man ser rätt på — skola motväga massornas representanter. betta skulle naturligtvis ske genom öfverröstande, hvilket, på rent språk öfversatt, vill säga, att man sticker åt masse-klasserna ett skådobröd, en skenbar magt inom lagstiftningen, men ställer så till, att de i verkligbelen ingen ting kunna genomdrisva. Men smakar icke denna plan något af jesuitiskt bedrägeri? Och är det icke endast en oärlig form af hvad andra söka åstadkomma medelst acensus? Den utvägen sky naturligtvis de råttsinte och älven för den ringastes rätt så vackert ömmande klass-förfåktarne: de sky det öppna uttalandet af hvad dei verkligheten äsyfta; men de sky icke att genomdrifva det genom ett spegel-såkteri! Man är rädd för mas