Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1846, sida 1

He 91. ålDbeta! UU5, f Udd HUT pl 0OGUCkCHFHGIUI19 OC11 sjelfva förådlarens (enär man just skryter utaf att genom klass-väsendet kunna sträcka välrätten nästan obegränsadt nedåt), och då blefve embetsmanna-klassen möjligtvis staende i en hogst betävklig minoritet, eller x mot Xx. Denna klass måste saledes, om den faran skall undvikas, ställas i den position, att; såsom adeln yrhade om sig på 4600-talet, icke kunna olsverröstas. Huruvida detta nu skall ske genom att låta embetsmånnen få en gilven osvervigt i en kammare bland två, eller numeriskt i den ene, i händelse af enkammar-system, kan vara likgiltigt. Ett embetsmanna regimente i alla ändar af samhälls-organismen blesve slut-resultatet af alltisamman, och derom mäste vi yttra ännu några ord. Saå snart någon uttalar betänkligheter vid regeringeus allt for stora och omedelbara inflytande på represen ationen, ropa byrakraterne, att man vill framställa folk och styrelse såsom fiendthga mot hvarandra. Denna misstydning lar man val tåla inop med så mänga andra; men oblyg och tillika ensaldig är hon, det mäste hvarje ärlig meuniska erkänna. Da de konservative i vissa ofliciella blad pestera ofver ett yrkande, som deras motståndare aldrig drilvit, och till dess vederläggande anföra exempel från England och Frankrike, der försök blifvit gjorda att utestånga embetsmän ur representationen, men strandat; gora sig desse vare omklige kvnservative endast å nyo skyldige till en gammal synd, usan hvilken de synas icke kunna seiva, åtminstone icke hafva något alt säga: alt dikta satser och sträfvanden på sina motståndare. Hvilken af desse — ätminstone af sådana, till hvilka någon anser modan värdt all lyssna — bar någonsin velat utestånga embetsmån ur riks forsamlingen? Och bvilken bar latit påskina, att ban anser regering och nation stå sasom ett par siendtliga magter i samhället? Svaret blir man oss troligen skyldig, men kommer också visst icke derlore att afstå från det ohemula och lognaktiga suacket. Så vidt vi sett och hört; existerar deremol en vida spridd äsigt, att regeringen med sina organer, å ena sidan, och nationen med sina ombud, å den andra, äro tva (visst icke siendisiga, men) olika sunktioner i statslilvet; hvilka icke böra sorblandas med eller inblandas i hvarandra, just emedan det är lika mycket den enas som den andras fördel; att så icke sker. Ingripandet störer och förvirrar bådas gang och kan icke onskas af någondera, så vida ban förstår sitt inieresse. En helt annan sak är; om t. ex. nalionen, då hon söker de upplystaste och redbaraste medborgare till sina ombud; finner dem bland regeringens embetsmån och så likasom lånar dessa för tillfallet. be ställas då i ett helt annat sorhållande till nationen, än om de vore af kronan utnämnde eller af en embetsmanna-klass valde till lagstistare och skatteheviljare. Al embetswmän alltid matie genom folk-val finnas i riksförsamlingen, skall formodligen önskas af hyarje klok grundlagsstiftare; men hän kan icke utan loje hora talas om en folk representation , bland hvilken sutte embetsman af egen magt och myndighet, eller med sullmagter af en embetsmannaklass. En dylik klass måtte för kronan blifva vida mera genant, än någon representation kan blifva, och skulle kunna verkligen realisera, hvad man så mycket spilt om pressen: göra all regering omöjlig. Åmingen skulle subordination, erkännandet af emanation från kronan upphöra; eller ock blefve representationen ett barn-spebtahel. En embetsmanna-representation skulle, så vida möjligheten af allvarsamt och verksamt motstånd sörsvunne genom subordination och amovibilitet, icke hafva någon annan roll än underdäniga råd och föreställningar. Men just den rolen hafva embetsmännen ju förut; och det vore löjligt att ikläda sig två skepnader, för att göra en och samma sak, sätta sig på två särskilda ställen; för att på det ena upprepa, h hvad man på det