— — — 555 snart på helt andra tankar. Ett godt positiv och en kopstnär, som förstår att traktera detsamma, äro fullt ut lika märkvärdiga, som Paganini och bans violin; ja, jog har vid tonerna af mitt positiv sett utföras saker, som icke bemålte konstnär, om han än gnidit aldrig så mycket på sin ryktbara G-sträng, skulle bafva kunnat åstadkomma. Dock: ajag vill ej gå min berättelse i förväg, (såsom en af våra mycket omtyckta skriftställare i en af sina noveller yttrar sig); jag vill endast begagna tillfället att förklara er, min bögtärade, käre farbror, min innerliga och upprigliga tacksamhet för den sorgsällighet, med hvilken ni undervisade mig i de första grunderna af den konst, jag nu utöfvar och utan bvars tillvaro jag icke ens sjelf ville vara till. Visserligen har den mången gäng, i stället för mynt och loford, inbringat mig kåpprapp, ovett, ja tillochmed arrest och suktel; men bvilken äkta konstnär bar icke sina motgangar i denna verld, der det (såsom min ådle stamfader, den namnkunnige Marcolphus, putslustig i åminnelse, en gång så träffande yttrade) cfinnes så många sinnen som det finnes hufvudeno? Icke ens tonkonstens beroör, en Paganini, en Beethowen, en Haydn, o. s. v., halva blifvit utan sin andel af Pandoras infernaliska brudgåfva, och huru skulle då jag, en stackars fattig positivspelare, kunna begära att jemt och ständigt få dansa på rosor? Nej; likasom inom milt instrument glada och sorgliga toner i god ro slumra bredvid hvarandra, så måste äfven konstnärslifvet utgöras af än glada och än sorgliga dagar. Det beror sedan endast på individen sjelf, huru han uppfattar deras betydelse. Hvad mig sjelf beträffar, så har jag uader mina långa vandringar gjort den ersarenheten, att man gör klokast i att ataga dagen sädan der kommero, och jag ger ulig böfveln på, att pluraliteten af menniskoslägtet skulle: hafva mera gagn af att antaga denna enkla sats tilllefnadsregel, än af hundrade andra djupsinnigt uttänkta och systematiskt genomförda filososemer... Men nu till mina memoirer! Farväl kära farbror ! ANDRA KAPITLET. Det var om sommaren, år efter Christi börd det ettusende ättabuadrade och trettiondeförsia, som jag, med mitt positiv på ryggen, anlände till Berlin. Berlin är Eckenstebernes stad; en positivspelare är också på sätt och vis en kePp . kensteber, och derföre trodde jag, att min lycka derstädes härligt skulle blomstra aunter den Linden. Jo pytt ock! Knappt hade jag åt mig utselt en passande plats och börjat spela aslaget vid Jenar, då en polisbetjent, som en stund bortåt följt mig i bälarne, trädde fram till mig, tog mig i kragen och befallte mig, att utan vidare omsvep följa med honom till poliskammaren. Der blef nu mitt positiv taget ifrån mig och inburet i ett annat rum. Efter en, stunds förlopp kom en gevaldiger ut, åtsoljd af en annan tjensteman, hvilken med barsk stämma frågade mig, hvad de ord, som stodo på mitt positiv, skulle betyda. (lag hade nemligen med stora förgyllda bokstäfver låtit å posilivet anbringa mitt namn: Fredrik Wilhelm Klotz.) Jag svarade att det var mitt namn. (hrat l5. röt tjenstemannen, Fredrik Wilhelm, det är vär allernådigste konungs namn; men hvad menar pi med klotz: v — Det är mitt tillnamn, nädige herre, svarade jag. — eDumheter! Hvar har ni ert prestbevis?n — allär, ers nädId — ANå! det är rätt; men hädanester stryker ni ut namnet Fredrik Wilbelm. Ni kan ju lika gerna kalla er Pehr eller Pål, eller något annat dylikt. Dessutom pliktar ni 20 Riksdaler, emedan ni icke underkastat er inskription censuren. Förr, än dessa böter blifvit erlagde, erbäller ni ej ert positiv åter. — Jag tog upp min lilla sparpenning, som nätt och jemt uppgick till bötesbeloppet, erlade detsamma, rekommenderade mig, skuddade stoftet af mina fötter och befann mig ett par timmar derefter på vägen till WarPO m