.: Sä — — ven — med flere sådane uttryck af en flickas förtviflan. Han hörde bedyrandet af hennes hårlek för Rafael och förnam, huru denna med sin djupa stämma försäkrade henne, att han ej skulle öfverlefva hennes förlust; de skulle snart träffa hvarandra i en verld, hvarest det icke gafs några despotiska fäder, inga rivaler som hängde sig mellan älskande hjertan, — umu han vidare ingaf henne trimodighet och förtröstan, och förklarade, att han ändå skule finna medel och utvågar, att tillintetgöra deras kärleks fienders alsigter, — han skulle fly med henne till Frankrike, England, lika godt hvarthän. Ilans koust skulle förskaffa honom oberoende, hvar han vore, och alla deras bemödanden skulle gå derpå ut, att fördröja giftermalet, intill dess han träffat sina anstalter. Antonio stod icke längre än en minut förstenad af förvaning, förrån han aterfick sin tankeförmåga; han gick tyst framat och inträdde i arbetsverklige son, kom till mitt hjerta. Hurn ljuf är ej för mig den tanken, att ledningen af min Marias kommande lif blifvit anförtrodd åt en sådan själ, som din! — Fader, sade Antonio, sedan han besvarat den gamle mannens varma omfamning, jag har något att såga er? Han syntes blekare än vanligt, men kraften af ett sublimt beslut bemägtigade sig hans ton och atbörder; han sade fast och med synbart lugn: — Ni skall anse mig för en otacksam, nyckfull menniska, som icke är värd den skatt, som ni ämnade anförtro mig; denna skatt förtjenar jag i rummet. — Mia son, ropade den gamle målaren, min j I alls icke, jag är måhända nyckfull, men icke otack