— Flicka! ropade sadren, du är hvarken hvad Rafael, eller hvad Antonio gjort af dig; du är hvarken en sinlig, efter deras kärleksbetygelser försmåktande tärna, icke heller ett himmelskt andeväsende ; men du må vara det ena eller eller andra, så maste ditt val i dag afgöra hvad du skall blifva, Tag Rafael, och detta här skall innan kort vara ett troget porträtt af dig; tag Antonio, och du skall hatva likhet med det der. Det blir ät dig sjelf öfverlemnadt, om du vill upphöjas öfver din närvarande natur, eller nvedsjunka under densamma. När fadren så talade, tycktes en slöja falla från Marias öga. Hon varseblef skilnaden emellan Rafaels och Antonios kärlek. Hon såg hvilken kärlek var henne värdigare, och hennes omdöme var ståmdt till Antonios fördel. medan hennes hjerta blef bos Rafael. — Välj, sade fadren, och yttra sedan din mening. Hvem har afbildat dig bäst? — Det år så, som du sagt, fader, sade hon med bruten röst. Ivtet af dessa porträtter är mitt; men jag känner din vilja och lyder. Då den unge bildhuggaren en half timma sednare gick langs det med galler försedda galleriet, -om ledde från arbet-rummet till Volpatos boningshus, och, betäckt med alla slags sydliga plantor, bildade en för ögat ogenomtränglig skiljomur, hörde han på den andra sidan om den gröna våggen röster, nästan afbrutna afsnyttningar och suckar, och framhviskande ord, blandade med lagande kyssar. Han darrade och stannade ovilkorligen. Han hörde Marias röst, som anropade himlen att förkorta hennes lif, att befria henne från det förhatliga giftermälet, att unna hennes förkrossade hjerta lugn i graf