Bildthuggarens första Kärlek. Påföljande dagen var bestämd till utställning af målningarne. Volpato hade inbjudit flere konstnårer, ehuru afgörandet öfverlemnades ät Marias omdöme. De tvenne porträtterna stodo, hvardera med en linueduk betäckt, bredvid hvarandra, och vid hvarje malning dess skapare, beredd att på ett tecken af den gamle kopparstickaren borttaga tåckelset. Rafael, som hade väntat en obestridlig triumf, var oförmögen att undertrycka ett slags utrop af förvaning, då ban säg, att en medtäflare stod midt emot honom, och han-glädje-tralande blickar gjorde Antonios bleka utseende ännn mera öfverra-kande. Den unge bildhuggarens anletsdrag hade åter förlorat deras ovanliga glödande karakter, hans hjerta sjönk i hans inre, då det afgörande ögonblicket nalkades. Volpato talade, och målningarne af-löjades. Var det möjligt, att dessa tvenne porträtter skulle föreställa en och samma person? Den förälskade Italienska flickan med det stora fuktiga ögat och den våällustiga tränadssucken på de halföppnade läpparne — och detta gudomliga väsende med det glänsande utseendet af en evig ungdom — utan ett spår efter sallet i dess Edens renhet. Den gamle konstnären beskådade vexelvis den ena målningen efter den andra. Han kunde icke säga hvilkendera, som förtjente den mesta beundran. Lika så litet törmaådde den församlade skaran af Connoscenti att afgöra, hvilkendera, som i konstvåg förtjente företrädet. I afseende på likheten voro de jemngoda, ty båda voro de lika, såväl i likhet som olikhet. Maria stod obeslutsam framför målningarna, ) Forts. fr. N:o 921.