Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1846, sida 2

RR sjnnde himmeln; men att så måla henne, att så visa henne för hela verlden, skulle hafva förekommit honom som ett förräderi. Också skulle han icke hafva kunnat uthärda, att blott konterfejet af den, som han tillbad i sitt hjertas helgedom, med den förtrollande blicken skulle skåda ned på hvarje dagdrifvare, eller tillochmed på hvarje Connoscente, likasom vore hon älskarinna åt hvarje menniska, som betraktade henne. — Nå, min son, sade Volpato efter några dagar till sin älsklingselev, hvilka framsteg gör du? är du tillfreds med dig sjelt? — 0 fader, suckade Antonio, jag är i förtviflan, jag har icke gjort nägonting, Se! och han visade frukterna af sina fafänga bemödanden — drag af obestridlig likhet med Maria, men utan karakter — utan stil — tvungna — förrådande dens darrande hand, som tecknat desamma. Dermed kan jag icke vara belaten, tillade han, och det öfriga skall lika litet lyckas mig, och under dessa ord gjorde han en rispa midtigenom duken. volpato syntes förvånad och bedröfvad, men han bemödade sig att inge den unge mannen mod, och uppmanade honom att i alla fall vara ihärdig. Antonio gick denna natt icke till sängs; ban satt och funderade på den första anblicken som han haft af kopparstickarens dotter, tills scenen äterigen tycktes lifvas för honom, Fattande penseln malade han efter bilden i sin själs öga, Framgången förvånade honom. Han inneslöt sig i sin kammare, och malade efter ett original, som saknade nycker samt plötslig omvexling i sinnesstämning och uttryck, efter den älskades drag, sådan som han i fiomt minne bevarade henne i sitt A Nr