Om KIlASS-val). Det finnes två sätt att betrakta embetsmän. Somlige föreställa sig saken så, som vore embetsmannen endast en medborgare, som fått uppdrag att sköta ett offentligt bes:yr, för hvilket han af staten, d. y. 8. alla medborgare, vanligen åtnjuter en s. k. lön, eller en ersättuivg för hvad han skulle på ett yrke kunna förtjena, om han icke hindrades af embets-göromåälen. For öfrigt anses embetsmannen icke såsom tillhörande en egen klass menniskor, bestämd från vaggan (åtminstone från skolan) till grafven att utsöta ell eget interesse, ell sammanhängande helt, och underhallas af samhället endast på den grund, alt han en gäng bestamt sig för dess tjenst. Den andra åsigten är, att en person, som en gång egnat sig ål embelsmanna-yrket, gätt likasöm in i en orden och förvärfvat bade rätt och pligt till en afskild social existence; att denna orden är en klass, ur hvilken man, om händelsen icke erbjuder nägot bätlre?, går först vid den timliga döden; att med detta fullkomliga uppoffrande af hela sin varelse förvärfvar man anspråk, att af staten alltid förses med embete och med uppehälle; att man, älven om man genom någon tillfällighet lemnat tjensten, lihväl för lilstid bör tillhöra hlassen genom vanor, böjelser och åsigter. Alla, som upplyllt vissa reqvisita, hvilka qvalificera till inträde i allmän ljenst, åga anspråk att ovilkorligen derwed sorses, så att de alltid anses tillhöra den särskilda klossen, då deremot, enligt den första åsigten, visserligen en mängd ungt folk bör lägga sig på de studier, som erfordras till allmänna belattningars beklådande, men utan att samhället anses förpligtadt att dermed förse alla, som förvärsvat de nödiga kunskaperna. Just denna äsigt, enligt hvilken hvar och en, som ådagalagt et visst föreskrifvet mält at bildning och anmäler sig till inträde i embetsmannayrket, ovilkorligt blilver intagen deruti — visserligen icke genast med lön, utan såsom extraordinarie till en början — just den åsigten är det, som gjort det mojligt för någon att betrakta embetsmännen såsom en klass; endast under den Synpunkten äro de jemusorlige med hvad man vanligen kallar klasser. och förhållandet är så egemligen i de länder, der de på yrken beroende klasserne äro skrämässigt ställda. Så snart en pojke — hans fallenhet eller duglighet må vara lagen i beräkning eller icke — är inskrilven i lära, räknas ban redan till blassen; och, har han tjenat vissa är, äger han ovilkorlig rätt att blifva gesäll, hvarester hans rätt att blifva mästare är lika gifven. Samma tanke ligger till grund för embelsmanna-yrkets konstituerande till klass; och detta är alltid åtsoljdt af bestämda besordrings-lagar. Har man en gång fått fast fot inom klassen, och blilver man icke för påtagliga förseelser dömd ovärdig att qvarstadna der, så skall man, åtminstone till en viss grad, ovilkorligt avancera likasom inom närings-yrken, ur hvilka man ej heller kan skiljas på annat sätt, än genom frivillig afskeds-ansökan eller dow och ransakning. Oftast har man sett näringsoch embetsmannaJyrkena sålunda uppvexa bredvid hvarandra på pFamma grund, nemligen klassoch skra-måssighetens; det ena har halt svårt att uppkomma lan det andras granskap och stöd. Ant de icke hlverallt äfven fallit tillsamman, får tillskrilvas issa outredda naturkraster, nycker hos magtlafvande, som stundom tro sig hunna behälsa n bit al ett system och borltkasta den andra. anligen falla dock de egentliga närings-skräna örst, och embetsmanna-skrået bibehälles, såsom Preussen; och eget är, alt personer äfven här, vilka långt före detta förklarat sig mot skrååsendet i näringarna, vidhålla det i embetsvåendet. De trösta sig dock öfver sitt affall geom ett sjelfbedrägeri: de fördöma skrå, men ibehålla klass. De leka med ett ord, eller rät