Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1846, sida 2

honom, ty misstanken, att ett misslyckadt försök af honom var hennes hjertas dyrbaraste förhoppping, tycktes förlama haus hand; och slutligen lade ban i förtviflan penseln ifran sig, och slutade sittningen. Denna scen upprepades mer ån en gäng, till dess Antonios själ sjuknade för den hopplösa duken. Hur helt annorlunda var emelleriid icke den sittande, som Ratael Morghan hade framför sig? Huru annorlunda resultatet af hans arbete, till hvars underlättande allting bidrog. Utom det, att konstnären i teckning var Lanova vida öfverlågsen, hade han att fägna sig at den oskattbara fördelen af ett fullkomligt godt förstånd med den flicka, på hvars porträtt han arbetade. Med ett malarebarninstinkt gissande alla hans Önskningar och motsvaraude desamma, uppmuntrande honom, med sitt kärlekstulla leende, understödde Maria Neapolitanarn i samma mån, som hon hade stört och bindrat hans medtäflare. Rasaels sjeltförtroende — en egenskap, som ingen Neapolitanare saknar — kom honom härvid till mycken nytta. Med blickar af den mest lågande passion, som deras föremäl med icke mindre lagande öga atergaf, fullföljde han sin älskades anletsdrag, och svart afspeglade duken troget det anlete, hvars spegel hans hjerta längesedan varit. I det hela ver det ej en bild af Maria, sådan som Antonio önskade frambringa densamma, Det var icke Hebe, utan den Cypriska gudinnan. Hvilken älskande kan vål önska, att hela verlden må se hans älskarinna, då hon strålar mot honom med dessa blickar, som icke tåla några vittuen! att se hennes öga sålunda riktadt en sekund på honom, skulle hafva förflyttat den unge bildhuggaren till