VIIVCISILLIJI, ldll uppadlada dl! DOTYUl1I IUI ölrige anhörige, att efterböra huru saken stod, samt tillika fullmakt, som återkallade de förut gilna sullmakterne samt gaf mig den fullkomligaste myndighet att göra och lata för slägtens bästa. Jag fann snart med förvåning, huru stor invecklingen af denna sak var. Ehvart jag vände mig för att vinna upplysningar, atspisades jag med svårigheter, ofta med ogenbel. Likväl bör härvid erkännas, att inom Kongl. Kabinettet vederborande visat mig den beredvilligbeten, alt, i mån de sjelsve det kunnat, lemna mig del af det ringa hvarom de fatt känner dom. Oaktadt mina upprepade framställningar till friherre von Rehausen och assessor Järta, angående erhållande al redovisning, har ännu efter sju års tid ingen sådan kunnat bekommas. Alt döma af de få handlingar, om hvilka genom kabinettet kunskap kunnat vinnas, har friherre von Rehausen uppdragit ett ombud i kolonien, M:r Furlonge, att utföra hans ombudsmannaskap; men dennes sill att handla förefaller minst sagdt besynnerligt, då jag ännu i dag icke kunnat genom friherren utbekomma någon redogörelse eller förklaring. Ingen form: lig, efter Holländskt och Engelskt bruk fullständig, beedigad, bestyrkt ochstämplad boupptekning har kunnat erhållas; icke auktionsprotokoll. De jemte diplomatiska noter meddelade handlingar, äro i det skick, att de omöjligen af mig kunna godkännas. Boupptekningen är på lösa, obestyrkta papperslappar. Ett testamente af den 43 Maj ar 4828 är i afskrilt meddeladt; men dervid förekommer åtskilligt, som synes utvisa, att det antingen al auktoriteterna på stållet icke ansetis vara i laglig form, eller ock, att elt sednare måste funnits; ty i den af ingen auktoritet bestyrkta testamenishandlingen, (en Notarius Publikus har nemligen blott intygat, att afskriften är tagen ifrån den handling, som ene magen i sterbhuset uppvisat, såsom varande den aslidues testamente) omtalas icke med ett enda ord Alströms moder eller slägtingar; allt säges ämnadt till hans konkubin och hennes tre barn, hvilka, om de verkligen egt en så bestämd testamentsrätt, säkert icke gjort det anbud, som blifvit slägten föreslaget, att få 3 till 400 pund Sterling i ett för allt. Dessutom förekommer, att om den handlingen vore giltig, hvarken guvernören i kolonien, eller friherre v. Rehausen, kunnat anse modten beråtligad till arf; och slutligen visar sig dervid den märkvärdigheten, att, oaktadt testamentet förordnar en Alexander Macrae i kolonien och Thomas Murray i Liverpool till exekutorer, samt föreskrifver att all egendom skall säljas och penningarne insättas i säker lond, dess exekutorer aldrig synas i någon sterbbuset rörande handling, samt den sistnämnde försäkrat, att ban aldrig fött fånnedom om testamentet eller förordnandet. Deremot synes den ene mågen, M:r G. F. Smyth i de få erhållne handlingarne, hafva handlat som exekutor, på konkubinens och hennes barns vägnar (just den samme som frih. v. kehausen i sin aposlille sagt sig misstänka för assigten, att på bedrägligt sätt ätkomma egendomen) intill dess vid hans död, den andre mågen, M:r E. II. Strutt, satt sig i besillning af egendomen, som, enligt sammanstämmande uppgister i enskilte bref från Demerary den 2s:ste November sistl. år till undertecknad, uppgått till värde af öfver 20,000 pund Sterling. Osannolikheten al testamentets giltighet visar sig äfven deraf, att Alström , som redan i bref till prosten Pet. Österman i Alfta, dateradi bemerary den 30:nde Mars 1822, latit slägten veta alt ban lefde, och att han vunnit en betydlig formogenhet (se Litt. E.) är 4828 personligen hitrest och råkat sina anförvanter (se Litt. F.) Om bau således, då testamentet gjordes, trott dessa dode eller ej ansett sig böra ibogkomma dem, så var förhållandet helt annorlunda efteråt, hvilket han ock visat genom sin ömhet för modren; hvarom äfven ett penning-biträde åt henne vittnat. ÄAllt bevisar, att manfe handlinoen är odilfio.