utomlands döde personer på diplomatisk våg 56ka utfå sin rätt, i stället alt förskaffa sig enskilte, säkre ombud derstädes, och man har icke i mannaminne bört annat, än klagan öfver langsamhet, oredor och förluster, vid behandlingen af de ofta ganska betydliga arfsfrågor, som på sådant sätt förekommit. Besynnerligt nog bar detta varit fallet i synnerhet i de aflägsnare stater och kolonier, der Svenskar likval varit till sådant antal bosatte och gjort så goda affärer, att man derifrån minst bordt vänta sig dylika obehag. Märkvärdigt är det ålven, att sådant inträffat just i länder (Guiana), der eljest lagar och ordningsanstalter, i fråga om arssangelågenheters vård och kontroll, äro så noggranna, att icke utan de djersvaste tillställningar laglige arlvingar borde kunna komma att sorlora det ringaste af deras rätt. Underteknad, som i detta afseende lyckats att till en del genomtränga den hemlighetssloja, hvilken ännu undandoljer för Svenske arstagare betydliga summor af några rike förfäders qvarlätenskap, bar, då han, äfven i en mindre betydlig arfssak, sett det diplomaliska spel, som i miniatyr dermed bedrisvits, ansett sig böra olsentliggora bevisen härpå, dels för att derigenom varna sina landsmän till försigtighet med sullmagters utfärdande till diplomatiske tjenstemän, då vederbörande visa sig hysa den tron, att de äro berättigade att omgärda sina åtgöranden såsom enskilte ombud i arfssaker med samma hemlighet, som man vant sig att behandla de diplomatiska affärerna, dels för att gifva ett litet begrepp om de tilltag, hvilka sannolikt vågats, då det gällt millionerna, när man nu kan så bandla, då det blott gäller några tusental pund sterling. Se här förhållandet! I Södra Amerika, Guiana, Demerary och George Town dog den 24:de Februari är 1857 en Svensk man, vid namn Jonas Alström, som der lyckats såsom mekanikus, skeppsbyggare och plantoge-ågare att samla en förmögenhet, hvilken, i Svenskt mynt värderad, kunde kalas betydlig. Han var ej lagligen gift; bade dock med en kulört concubine tre dottrar, af hvilka två lära varit gifta. Om således antingen intet testamente fanns, som betog hans i Sverige vistande moder och bröder arfsrätt, eller ock ett sädant testamente icke var i behörig form, så var deras arfsanspråk obestridligs. Slägtingarne bade imedlertid icke fått någon direkt underrättelse om dödsfallet, hvarken ifran sterbhuset, eller genom offentlig kungörelse. En i Demerary boende Svensk, som känt Alström och hans anhöriga härstädes, underrättade dem derom och erbjöd sig att bevaka deras rätt; men såsom vanligt tillråddes de af presten i sorsamlingen att heldre vända sig till embetsmännen och, såsom det kallas, agå ministeriella vågen. Anledningen dertill var, att Herr prosten Frevell, som meddelade dem underrättelsen om dödsfallet samt yppade, att ett arf var att sorvänta, tillika visade, att en Svensk diplomatisk tjensteman i London, legations-rådet och riddaren friherre John Gotth. von Rehausen foreslagit, alt han skulle få fullmakt att oubesörja denna arfsangelägenhet. Se Litt. A.) Fullmagten blef ock enligt begäran så vidsträckt som möjligt (se Litt. B.) då friherren sjelf så begärt, samt icke endast visat sitt deltagande för saken derigenom, att han yttrat sig osvertygad, all en arfvinge i bemerary ville apå bedragligt vis atkomma betydligt mer än sin lagliga råtte, utan äfven redan hast den godheten, att på förband, genom en note till Lord Palmerston, söka vårda arfvingarnes rätt. (Se Liu. C. be borde äfven tro denna vara väl bevarad, då Engelska guvernören i Brittiska Guiana, under den 14 Sept. 18358, sagt sig halva gått i författning alt betrygga deras rätt. (Se Litt. D.) Man kan lätt föreställa sig det hopp, som genom alla dessa upplysta förbållanden väcktes hos en fattig slägt af arbetsklassen, hvilken genom ett för dem så betydligt arf (friherre v. Rehausen hade uppgilvit det till mellan 7 och 2000 nund Sterlino och FEnoelska onvernören