Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1846, sida 2

strid föregått melian de magtägande klasserna; men denna strid har alltid slutligen upplöst sig i en, om än icke i ord affattad, dagtingan. Under bittra och botande ord mot trätobrodren har klassen dock icke kunnat värja sig för den känsla, att bans befintliga privilegier mäste skonas, hans stråfvande till änya icke allt för balsstarrigt afvisas; det kunde föranleda en motsvarande halsstarrighet, när detta vore obeqvämt. Vi äro visst icke okunnige om, att de svenska ståndens och klassernas privilegier icke tillkommit genom representationens beslut eller medgisvanden, utan genom Konunga-magtens nåd. betia är dock i det bela en lorm-distinktion, hvarpå den mera underkunnige icke sangas. Konunga-magten, den må synas och heta huru som häldst, är och sörblisver en kollektif magt. et uttryck af principer , som råda icke endast hos en individ. Sjellva Sultan i Marocko är bunden af en hel mängd former och usancer, af folkmeningar och fördomar, som han icke vägar trotsa i vissa fall, om än han äger strypa eller halshugga så mänga enskilde ban behagar, ja låta sorhärja hela provinser med eld och svärd. I det enskilda fallet är hans magt oinskränkt; men i fråga om allmänna tillgoranden, om organiska författningar, är ban lika inskränkt, som någon regent kan vara; och all den stund ingen magt, utom honom, laglizen existerar i samhället, så uppkommer det fenomenet, som förvånar Europeerna, att de österländska, despotiska stateroe kunna i många sekler stå alldeles på samma punkt i afseende på samhälls-organisation. De europeiska s. k. absoluta monarkerne våga väl en hel hop mera i den vägen; men försöka de författningar och or-anisationer, som icke stödjas af ett någorlunda mågtigt interesse, så misslyckas de. Detta gäller väl icke egentligen om beslut angående lokala och enskilda frågor; deruti har den souveraine magtägande alltid hbaft temligen fria händer; men det gäller om allmänna organiska beslut, som angå all kommande tid och hela samhället. Det bar t. ex., såsom historien visar, latit rätt väl göra sig, att regeringarne temligen lättsinnigt meddelat enskilda personer eller compagnier privilegier på någon viss affär, på viss tid, licenser ocb uteslutande rättigheter till viss handel och sabrikation; men vida ollvarligare ölvervägande stod at starka och rotade interessen har erfordrats, om man velat tillskapa allmänna, för all tid beräknade privilegier, med ett ord författningar, såsom rihs-standens privilegier i sjeilva verket varit. Ålven den mest absolute? monark bar icke tilltrott sig detta, utan att det stand, saken gällde, derpå yrkat och befunnits så vigtigt och mägtigt, att vägran icke befunnits radlig. Det tal, man får hora om privilegiernas bärstammande blott från Konungens nad, utan några andra krasters medverkan, bör således uppskattas till sitt rätta värde. Den nådiga s. k. skänken bar väl i det hela varit ingenting annat än ett uttryck af den vigt och det inslytande, som den, åt hvilken han förlänats, ägt genom sin samhälls-ställning. De andra stånden öfverlade väl icke formligen om de privilegier, som fråga var om att bevilja det ena; men dettas styrka emot dem togs säkerligen noga i betraktande; och de bade, om än icke olsicielt och offentligen, utan tvifvel sitt ord med i sakens olvervägande. Allena-styrelsen var derutinnan lika litet verkligen allena, som den i alla tider gemenligen varit, med alla sina hetsiga forsvar för titeln. Sålunda torde få antagas för afgjordt, att alla de uteslutande förmåner och råtligheter, dem stånd erhållit, varit exponenter af dessas inflytande och politiska magt; och lika afgjordt lärer vara, att hvarje klass, som bädanelter finge egen, distinkt politisk magt, skulle äfven så väl förstå tillskansa sig egna rättigheter, åtmiostone sträfva till det målet, d. v. s. vilja (kanske lyckas) skalfa sig en privilegierad stånds-existence. Motarbetades det allt för ihärdigt från de andra