Pen Blinde och Folket!) Om det höga himlakvalfvet, der igenom ethern simmar solens gyllne, klara eldiilot för att sprida ljus och varma till de onda, till de goda, ned till tisteln och till rösen, ned till lralen och den frie, — hade Arthur hört förluljas; men ej solen, icke ethern någonsin hans öga skådut. Om den hvälfda himlabanan, der, bland millioner stjernor, tindrunde som udelstenar, månen, nattens bleka fackla, öfver stilla jorden lyser, slunker silsver uppåt vågen, sprider silfver öfver fålten, speglar sig i söderns hallor och i nordens blanka isar, — hade Arthur hört förtaljas ; men han såg ej himlens sljernor, såg ej månen, såg ej böljan, såg ej söderns klara kallor och tj nordens blanka isfalt, hade aldrig, aldrig seu dem: blind frun födelsen var Arthur. Kom en man så, väl bevandrad i den adla låkarkonsten, bort till Arthurs byggd, och med sin skarpa nål han lyfte slöjan, orga, svarta blindhetsslojan, som så lange med ett stundigt mörker omhöljt Arthurs ögon. Ut han, seende, då vandrar på en dyster höstlig morgon. Ingen azurhimmel syntes, tjocka reynmoln dolde solen, flydd var fåltens friska grönska, vissnad hvarje ångens blomma, borta åkrens gyllne skördar; blott en kulen höstvind lekte med de gula vissna löfven, hven igenom nahna grenar, liksom sjohge den en dödssång. JJa! är det den sköna himmel, som så ofta jag hört prisas? Trampar jag den jord, hvarom man haft sö mycket att förtälja : Om dess svala gröna lunder, om dless rosor, om dess liljor, om dess lugna, klara sjöar, hvari dagels gyllne ellklot, fiwuri silfverhvua svanor, solomglansta, glada stränder sågqo sma spegelbilder? . :.. . Ha, hur skamligt man bedrog mig! O, då är den jord, den hunmet, som min fantasi sig målat; när af mörker ögat höljdes, tusen gånger mera härliy! — Dock måhanda skanker qvitllen mig den frojd, som morgonstunden lofrat, men ej maktat yifva. Så han talade. Om qvallen höjde åter emot himlen Arthur lunglänsfulla blickar ; ack! men ingen måne såg han, inga klara stjernjuveler: natt och töcken hade lågrat sig kring vida nejden. Hinden mera mörk nu tycktes honom, än den natt, hvarmed hans öga under långa år var omhöljdt. O (lian suckade) uhvi lät man ej mig arme ständigt vandra blind uti min sköna drömverld? IIvarför krossa tankens sjerrglas, ) Fritt, efter C. Rosenhoff.