Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1846, sida 1

inse det förgiftningar der sörölvades; men att utreda hvarifran de kommo, blef deremot en omöjlighet, åtminstone i afseende på de personer, som verkställde dåden. Tjenstehjonspersonalen ombyttes flere gånger, men det hemska sorhallandet sortlor. Osta, när man öppnade en dörr, fann man någon obekant person; söm visade sig färdig att gå in; under uppgifvet skäl att fråga efter en adress 0. s. v. En gång, da äldsta dottern sjelf, för säkerhetens skull, tillagade sadrens frukost; som bestod af en kotlett, bade hon redan upplagt denna på en tallrik, och ämnade blott i nästa rum hem a knif och gaffel, eller annat börande till serveringen, hvarsore hon satte ilrån sig tallriken, men kom shart åter ut. bå fann bon hvita gryn på kotletten; hon borttog dem med knilven och ansäg dem vara kalhbrukssmulor, nedfallna från muren. När Hallman ätit denna srukost, sjuknade han i häftiga symptomer af arsenik-lorgiltning, men srisknade äter; emedan han genast använde nödig behandling. — Ilvart tar sjelfmordet vägen, då man känner den håndelsen? Till familjen hörde, ej blott genom husrum och kost, utan också genom erkänd förbindelse med äldsta dottern i buset, en lärare, Eric Reuterborg, (sedermera kassör i krigs-kollegium med assessors karakter). Af honom äro alla dessa och följande detaljer, hvilka härmedelst räddas ifrån glomskan. Denne Reuterborg, som asled är 4844, var af en stor mängd ännu lesvande personer känd såsom en Aristides: Ur hans mun kom aldrig en osanning, aldrig en ölverdrift, aldrig ens ett uttryck af partiskhet. Når Uallman forst mårkte dotterns och Reulerborgs omsesidiga tillgifvenhet, yttrade han sig till honom derom, med sin vanliga tvärhet: yjlerrn är Väl hederlig karl; vill jag tro? Efter förklaringar slutade den gamle med de orden: jag soreskrilver er alltså intet tvång. De har de också sin sulla fribet, så att ban vanligen brukade blåsa i en pipa, då han ville kalla in dem ur den stora parken; som omger stället. Detta förbällande fortfor till dess en plotslig olycka afbröt detsamma. Demoiselle Hallman delade vära damers vanliga förkärlek för kaffe och drack det ofta så ymnigt, att sadren förebrådde henne det odietetiska deri, men hennes vana fortgick likväl detta oaktadt. Reuterborg (som äfven på äldre dagar bibehöll samma smak lör, kalsej, delade med henne de förlängda srukostarne, byartinder en och annan kopp kaffe för mycket intogs al de båda förlofvade. En gång yt trade fadren ett skämtande hot i anledning häral: äjag skall väl en gång bota er för er kalsedrickning. Man skrattade deråt; men — såmma eller en annan dag, kan teserenten ej beslämma — elter frukosten, och sedan Reuterborg kommit på sitt rum; kände han olidliga smärtor under bröstet; åtföljda utaf våldsamma kräkningar. Snart derefter hörde han sadrens steg i trappan. Då föll det honont i sinnet; alt denne fuskat i honom kräkmedel, för att verkställa sin hotelse mot ovanan med kaffedrickandet. Fordenskull sökte han muntra upp sig till dess gubben steg in i rummet, för att se vill; huru ban madde. Hallman gtrade då sin glädje öfver att se Reuterborg frisk, emedan hian just nu kom ifrån sin dotter, som låg sjuk i sorgillnings-symptomer, men att, om så vore; giftet skulle varit anbragt i kaliet, hvilket åter nu icke kunde antagas, emedan, i sådant fall, Reuterborg, som vål troligen druckit lika mycket af kaffet, också skulle vara sjuk deraf. Nu omnämnde Reuterborg sina plågor och väckte dermed åter Hallmans oro. Båda blefvo omsorgsfullt skötta, men dollren afled, och Reulerborg bibehöll länge känningar af den dosis han fött. En hushallerska lärer också i flere månader varit illa sjuk af det erhållna gistets följder ; de öfriga mindre; emedan de druckit 1:121 af kaffok