Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1846, sida 2

som syntes mycket väl, till följe a af tf den trånga, mm— —NOISO9OE90R-AA-A—-——RPR-—-—-R VST ända till knäet upptästade klädningen! Hon står orörlig som en marmorstod; men denna orörlighet var den enda egenskap, som hon egde i likhet med stenen; det varma blodet rann i kretslopp under denna rena, genomskinliga hud; Italiens dunkla öga framblixtrade under denna plastiska panna; fuklig andedrägt rörde sig emellan dessa till hälsten öppnade läppar. Della påminte icke om Hebes statue, utan man trodde sig hafva framför sig ungdomens lifslefvande gudinna. Främlingen stod orörlig, såsom del föremål, hvilket fängslade hans uppmärksamhet; man tycktes icke hafva märkt hans inträde; hvarken konstnären, eller det gudomliga väsendet bekymrade sig det ringaste om honom. Men äfven han glömde, alt han var förgäten, märkte ej, att han förblef obemärkt; han hade, blott ögon och sinne för bilden framför sig. Han glömde sitt ärende; — han erinrade sig icke mer, hvem han var, och hvad han var; han stod som om han vore sastväxt vid tröskeln, med återhållen andedrägt och hjertat klappande så häftigt, alt det skakade hans kropp, tills ungefär sem eller sex minuter ester hans inträde, den gamle mannen lade bort sin pensel. nickaue lill den unga gudinnan, och med ett saderligt leende sade till henne: — För denna gång är du fri. Gack och kläd dig som en kristen flicka och se efter, om Rafael är i trädgarden. Jag behöfver honom. Aebe sprang lätt från piedestalen, och satte kanna och dryckesskål från sig, derpå slog hon sina armar om den gamle mannens hals, betraktade några sekunder bilden med lågande blickar och frågade: — Men håret är ju icke gjord? — Rafael skall göra håret, svarade den gamle mannen. gå, kläd på dig och kalla honom-A Och Hebe försvann,