ning, i bvilken de sjelfva befinna sig. Man våcker derigenom till en början deras uppmärksamhet, hyilket ofta icke är det lättaste steget; de interessera sig för herättelsen; de börja förstå oss ; de fatta möjligheten att följa det råd, vi gifva dem; ett slags hederskänsla, en lust till tåflan vaknar hos dem: på den mindre upplyste utofvar härmningsbegäret oftast ett stort inflytgude, Man utlemne icke i sin berättelse nägon omständighet, som kan göra målningen lesvande, såsom stället, tiden, namnet, uiseendet, sjelfva bostaden! Kan man framkalla tredje man, som antingen gör sjelfva berättelsen eller bekräftar den, kan man framvisa sjelfva personen, om hvilken den handlar, så blir verkan ännu kraftigare; icke heller åtnöje man sig med ett enda exempel; man bör icke synas såsom om man fordrade något utomordentligt; vid åsynen af hjeltar bäfvar den svage icke sällan tillbaka. Olyckligtvis träffar man ofta inom denna folkklass ytterst inskränkta individer, hvilka brist på uppfostran och läga lefnadsvanor bafva fängslat inom den mest trånga krets af ideer, och hvilkas själsförmögenheter blifvit genom eländet ännu mer försvagade. iljertats känslolöshet är hos dem en naturlig följd af förständets dvala. I vilket tålamod: fordras icke för att hos sädana varelser ingjuta en smula lifsvärma ? Men salligväårdsassislentens yrke är tålamodets. De fattige, som redan blifvit smittade af lasten, kunna indelas i två klasser, nemligen de, som bortkastat all blygsel, och de, som af densamma ännu hällas tillbaka. Af de förra är visserligen föga att boppas; men äfven i den händelse våra bemödanden sannolikt skulle blifva ofruktsamma, böra vi icke tveka att göra försök och ihärdigt fortfara dermed. Må hända skola vi åtminstone hindra dem isrån att sjunka ännu djupare i sordersvet. För de sednare äter är beröringen med en rätiskaflens man ett af de kraftigaste skyddsmedel mod saran att blifva förderfrade, en den mäktigaste driffjeder till fattandet af dygdiga föresatser. (Forts.) mRNA AA —