förra kraft, Mina bojor skola krossas, jag kän. ner det. Du lefver! jag är räddad. Uti sin glädjeyrsel, trodde han sig redan se och höra henne; han sträckte redan sina armar emot henne .... och denna gång skulle man verkligen kunnat tro honom vara rubbad till sina sinnen, Han begagnar sig af första tillfälle som han: vaktare lemnat honom allena; han har förskaffat sig skrifmaterialier, ban berättar sin mor i korthet alla sina olyckor och sin vistelseort. Men huru kunna afsända detta bref? ån ung tjensteflicka, uti hospitalet, hade ofti kastat er medlidsam blick på den bleka varelse som man allmänt uti Mareville kallade. den melankoliske dåren. Napoleon Wyse hade obserserat henne. En morgon närmar han sig den ung: flickan. — Af barmhertighet! — sade han helt sakta,., det han stack brefvet i hennes hand — lemna dett: på posten! — På ögonblicket — svarade hon. Bevakningen hade ingenting sett. Ifrån detta ögonblick upphör han att vara den samme. Hans nedslagenhethans physiska oel moraliska svaghet, hafva gifvit vika för en vär dig stolthet och en ädel hållning ; han tånker nt på annat än sig sjelf, ban står ej mera ensam ut verlden. Det var den sjette Aug. Solen hade gått up majestätisk och lysande. Fången räknade minu terna. — J dag! .... — sade han vid sig sjelf — ännu denna morgon, skall hon kanske komma... hon bör ej vara långt borta. Nådiga försyn