——————— ——— —— —— något orimligt, började tvifla på hans sinnesförvirring, Han frågade honom med nyfikenhet. — Ni är ju af läg härkomst? Högmodet färgade Napoleon Wyses panna med harmens rodnad, Hans blick, vanligen så kall och så mild, blef klar och blixtrande. Barnet har påminnt sig sina förfåder. — Jag! af läg härkomst! — upprepade han med styrka, — Ni är då okunnig om hvem jag är? Har man dolt för Er min börd? Tunga suckar svara honom. Den föregifne svagsinte fortfar. — Jag upprepar det, här är en hemlighet under. Jag förstår Er ej. Man bedrager Er. Min far år medlem af Engelska parlamentet, och härstammar från Irländska huset Sanct-Johannes; min mor är af den stora kejsarens blod, han som ett ögonblick var verldens beherrskare; Jag är Napoleons nevö; Kungen i Rom är min kusin. De kringstaende höjde på axlarna med ett medlidsamt utseende. — Det år nu ej mera något tvifvel. Det är som man har sagt. Men hvilken besynnerlig galenskap!... — Galenskap! — upprepade den unge mannen — Store Gud! hvilken strale af ljus! ..... Detta hus! .... ja, jag gissar det. — Rå väl?..... — Ar ett dårhus. Hvem kan måla sig hans förtviflan? Underrättad om sitt öde, betraktar han med fasa allt omkring sig. Han börjar frukta, att hans förnuft verkligen skall öfvergifra honom. Ibland frågar han sig sjelt med förskzäckelse, om det som han ger är verkligt, om hans belägenhetej är en följd