de särskilta yrkena. Vi bestrida icke, att ett sådant tillstånd år både möjligt och verkligt, så väl under nävingsfrihet som under näringstvång. Skräväsendet gör likväl dylika olågenheter mera känbara och långvariga, derigenom att det drager för många krafter till de fria näringarna, till men för skråvrkena sjelfva, som detigenom komma att lida brist på en lilvande täflan. om skrahindren, efter att länge hafva verkat, borttagas, så inträlsar det naturligen, att jemnvigten icke kan aterställas utan ett starkare tillopp i början till slere af de näringar, som förut varit for strängt tillslutna. Derilrån härleda sig förnämligast de klagomål öfver näringsfriheten, byilka under ofvergangsperioden nästan allestädes sörspörjas. Dessa bevisa nemligen mindre, att ett i förhållande till det verkliga behofvet alltförstort antal al idkare ingår i de förra skraychena, än att idkarnes antal uti dem förut varit för ringa, och dessutom är det naturligt, att de äldre skramåstarne skola klaga, då de nu måste använda en större omtanka för all kunna täfla med flere nya mästare, som måhända ega en öfvervägande skicklighet. Emeflertid vore det sasängt att soka bestrida, det konkurrensen, äfven då näringsfriheten är mest utbildad, kan tidtals blifva alltför stor i flere yrken och således medföra svåra lidanden for en stor del af den arbetande klassen. Detta är minst att befara för de produktionsgrenar, hvilkas bedrilvande fordrar stora kapitaler och stora insigter, emedan hvar och en, som dermed är begålvad, sjellmant tager sig till vara för förluster, dem han kan förutse och beräkna. Men så mycket större är vådan för sådana yrken, hvilka sordra ett obetydligt kapital och blott en mekanisk färdighet. Om dertill kommer, att sådana yrken äro reut lokala och att ett riktigt förhållande emellan produktionen och konsumtionen icke kan beräknas med Ullbjelp af handeln såsom medlare, enär producenten står i en omedelbar beröring med förbrukaren, som för hvarje gång beställer varan; så mäste det lätt inträffa, att många af lättsinnighet och oförstånd företrädesvis uti sådana yrken fika efter en oberoeude ställning. Arbetaren sormär då icke sjelf bedömma konsumtionens mojliga utsträckning, men det oaktadt förlitar han sig på sin lycka, tilldess den tilltagande konkurrensen med arbetslöshet bestraffar hans misstag, Dessutom är arbetaren, äfven utan sitt eget förvållande, numera blotiställd för många nya faror, till följe af industriens bastiga framsteg och täta vexlingar, dem ban hvarken kan förutse eller beherrska. Om än dessa oundvikliga förändringar äro välgorande för det hela, så angripa de dock till en tid utan skonsamhet många enskiltes lycka och välstånd. Gilves det i sådana fall för framtiden ingen annan tröst, än den fatalistiska åsigten, att industrien nödvändigt kräfver sina offer och att lättsinnigheten och okunnigheten må lida sitt straff. utan afseende på skulden och uppsåtet? En sidan tröst vore sämre, än ingen, ty uti den ligger en misströstan och en sörtvillan om samhällets förmåga att förekomma och mildra ett ondt, bvars tillvaro det icke kan förneka. Men innan omöjligheten antages vara gilven, är det samhällets skyldighet att allvarsamt undersöka om det verkligen icke eger några botemedel i sin makt. Vår tid är som bäst inbegripen i en dylik undersokning, och dersöre mäste man ännu hoppas att flere sruk:bringande resultater en gång skola framstå efter många misslyckade försök. Iill dessa hafva vi utan betänklighet hänfört alla de djersva och konstlade theorier, som vilja nedriiva den gamla samhällsbyggnaden, för att uppföra en annan på nya grundvalar. Oljenliga äro äfven nu mera de hämmande former och inskränkningar, hvilka en förfluten tid med framgång användt iunan bebofvet af arbetsfrihet blilvit oemotstäåndligt. Ärbetets fullständiga befrielse är ett långsamt men säkert verk af civilisatioven, till hvars största vålgerningar denna med skäl må räknas; ty endast det fria arbetet