la, all CiISattonen, sa Smhaårt hon med allvar Vilt gripa verket an, eger tillräckliga medel i sin makt till lindrande af denna verkliga nöd, utan alt hon derföre behöfver, såsom man föreslagit, helt och hållet ölvergifva de hittills kända vilkoren för sin egen tillvaro. England, bvars exempel man i främsta rummet plägar åberopa, bar ju visat, att det endast fordras en förnulligare sattigvård, som sor tolf är sedan infördes, för alt nedivinga de omåttliga sattigtaxorna och med ens undanröådja en stor del af det förra eländet, hvilkel nu ytterligare kommer att minskas till följe af de stora reformer, som innevarande år blifvit xorkställda. De verkliga orsakerna till Irlands finser man klart, och botemedlen skola vara Säll hands, så snart man bar mod och vilja att äånvända dem. Hvad Frankrike beträffar, så öfverensstämma de tillförlitligaste faktiska uppgifter derutinnan, att nationalrikedomen är mycket jemnare fördelad än i Eugland, att det materiella välståndet under de sista 50 ären utomordentligt tilltagit, och att antalet af dem, som blott lelva för dagen, utan alt kunna bespara något af arbetsförtjensten, är jemförelsevis ganska inskränkt. Alven med afdrag af all ölverdrift maste man erkänna, att nöden ännu hemsöker en stor del af befolkningen i de rikaste länder; men man misstager sig om det ondas verkliga orsak, då man endast härleder det från den fria honkurrensen. Fattigdomen har funnits i alla tider och dess skepnad har varit strängare i samma mån som arbetet varit sjettradt. Fastän den nu så mycket öfverklagade konkurrensen sordom var okänd, har arbetsklassen under den nyare tidens samhällsskick visst icke skäl att alundas forntidens slafvar och medeltidens lisegna. Orsakerna till fattigdomen äro i sjellva verket mångahanda, och man kan icke med något sken af rättvisa och sannolikhet tillägga konkurrensen någon andel deri, utom då sräga är om dem, som bade kunna och vilja arbeta, men det bakladt al hvatjehanda anledningar licke sinna något arbete. ben egna soreteelsen, att antalet af arbetsfora personer okas, som klaga öfver bristande arbetstillfällen, under det den frigjorda industrien öppnar allt flera utvägar till bergning för mängden, kevisar blott, alt mången saknar vilja eller förmåga att uppsöka och begagna de försörjningsmedel, som finnas. Af den större personliga lriheten och den utvidgade näringsfriheten följer äfven, alt man numera icke nödvändigt måste arbeta, och sysslolösheten utgör dersore för många den dyrbaraste rättighet, som genom befrielsen blifvit dem beskärd. Men fribeten alstrar äfven en liflig täflan, en ökad produktion och ett vidsträcktare användande af den tillgängliga arbetskrasten. Det oaktadt kunna icke alla bestå profvet, emedan sörmögenheterna äro olika. Den, som eger större kapitaler och större insigter, besegrar lätt en svagare medtäflare, som icke egt förstånd nog allt välja en sysselsättning, motsvarande hans krafter. konkurrensen inom industrien bar således visserligen det felet, om det så kan kallas, att i likhet med all slags frihet kunna missbrukas och att dess rätta bruk förutsätter en större förmåga och besinning, än bvar och en eger. Men deraf följer dock icke, att man för del möjliga missbruket och några olägenheter skall förkasta de vida slörre fördelarna, eller att en i sig sjelf sann grundsats skall förnekas för det icke alla genast kunna fatta den. ITvertom mäste samhället strålva derhän att bibringa sina medlemmar den upplysning och sedlighet, som fordras, såvida den fria konkurrensens välgerningar skola rätt användas och dess vådor undvikas. Om de tvångsåtgärder, medelst hvilka man vill helt och hället tillintetgöra konkurrensen och införa ett bittills okändt samhällsskick, grunda sig på en förvillelse, så är sanningen icke heller till finnandes uti det gamla skråsystemet, hvilket, utgående från samma sörutsältning om konkurrensens skadlighet, iche är djerst nog att deraf draga samma slutsatser, utan stannar vid halfva åtgärder och inskränkningar. likasom om dacca ännefaffade Industri.