Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1846, sida 1

eller oviss; den måste slutas lill statens fördel, som sålunda efter band blifver hela industriens beherrskare och ordnare. Så snart en centralverkstad sinnes för hvarje arbets-sler, mäste alla andra verkstäder blifva dess supplementer, och från den stunden finnes icke mera någon konkurrens. Genom dylika artificiella systemer, som i detaljerna mer och mindre afvika från hvarandra, tror man sig kunna bäfva den samhällssjukdom, som srihetens naturliga system skall hafva framkallat. Om man äfven vill antaga, att alla de töregilna olyckorna äro verkliga och att de äfven härleda sig från de uppgilna orsakerna, skulle väl de föreslagna ätgärderna åstadkomma något bättre? Man vill ersätta de vexlande företeelserna inom industrien och de enskiltas fria association med en allmän organisation och association. Det nya tillståndet tyckes väl vid första påseendet vara enklare och bestämdare; men hvad är dermed vunnet, om det saknar rörlighet och lif samt slutligen förfaller i dvala och upplösning? Och sådan skulle följden utan tvilvel blifva ; ty just till följe af den bristande konkurrensen och den bristande enskilta omtankan skulle man producera vida mindre än nu; hvar och en skulle förlita sig på andra och väl vilja njuta, men icke arbeta; desvaga arbetarne, som mest behölva skydd, skulle öfverlemnas åt sitt öde, och den sysslolösa mängden skulle förorsaka förvirring och strider af vida betänkligare art, än den oro, hvilken det fria tillståndet, som icke förorättar någon, stundom framalstrar. Rikedomens fördelning skulle hvarken blifva jemnare eller rättvisare. Arbetaren, som nu bar en bestämd andel i produktens hela värde, eller en arbetslön, som på förhand kan beräkHas, skulle i stället blifva beroende af slumpen och godtycket, enär hans lön genom maktspräk eller omröstning än skulle förhöjas och än förminskas. Det är visserligen de nya teoriernas tydligt tillkännagisna afsigt att rikta den fattige på den rikes bekostnad ; men hurn skall detta ändamål lagligen och i godo kunna vinnas, och huru skall man ens med våld kunna förmå förmögenhetens nuvarande innehafvare, som äfven hafva makten, att öfvergilva det säkra för det osäkra? Derföre måste man medsgifva, huru man än vill bedömma dvlika systemer, att de lättare kunna uppgöras, än verkställas. Det är en annan fråga om de ofvannämnda anklagelserna i hela sin vidd verkligen äro grundade. Hvar finnes väl ännu i verkligheten den obegränsade och allmänna konkurrens, hvaröfver man klagat? Atminstone bar den icke intrådt mellan verldens alla länder, då tvertom hvarje land genom införselsförbud och skyddstullar förhindrar eller försvårar främmande medtällon. Icke heller är den inre konkurrensen i de länder, som af alla ega den största näringssribet, ohämmad; ty om täflan i det närmaste är fri inom en näringsgren, så är tvånget ofta så mycket större inom en annan. lika ofverdrilvet är påståendet, att nationalrikedomen inom de mest civiliserade staterna nu är så ojemnt fördelad, att det minsta antalet eger allt, och mängden intet. Motsatsen mellan rikedom och armod faller visserligen lättare i ögonen med en högt utbildad industri, än i sådana länder, der nationalförmögenheten är så ringa, att ett jemförelsevis ganska obetydligt belopp tillfaller äfven de rikaste; men de lägre folkklasserna i de förra länderna kunna likväl förskaffa sig beqvämligheter och njutningar, som för de högre klasserna i de sednare länderna äro ett okändt öfverslöd. Långt ifrån att den största rikedom gränsar omedelbart intill den största nöd, är det just ett utmärkande kännetecken för vår tids civilisation, att en allt talrikare medelklass uppstår, som genom arbete och omtanka förvärfvar sig ett allmänt välstånd, och att öfvergångarna från den ena yuerlighe-ten till den andra derigenom blifva så mångfaldiga, att den verkliga nöden lyckligtvis utoär att undantar Man kan icke heller betvil