menniskoben, till hälften afgnagade, lago rundt omkring eu eld, som ännu brann. Hammee kastade en blick på qvarlefvorna af sitt lits följeslagerska, sina barus moder, och skyndade tyst framåt, törstande efter hämnd. De stodo nu vid ingången till den sista båjan. En ljusstrale, strömmande ner genom en spricka i taket belyste den gamle kannibalens figur, som stod vid yttersta ändan, skårande tänderna, lik ett på rof lurande lejon, och beredd att mottaga dem. Hammee rusade fram, och hans klubba, som hade gjort god tjenst i hans faders händer, dånade högt mot den gamle mannens stenklubba, hvilken, med lika mycken vighet som hans yngre motstandare, var vida skickligare i handterandet af sitt vapen, och då han visste att han skulle duka under för det honom ötverläg-na antalet, kämpade han med en turies ursinnighet. Ett kraftigt slag kastade klubban ur handen på den unge höfdingen; hastigt som tanken träflade ett annat slag hans hufvud. Aldrig hade nagon dödlig ötverlefvat ett slag af denna klubba, och Hammee sof snart hos sina fåder. Den öfrige hopen slöt nu en tät krets omkring den fallne hötdingens kropp, och den gamle mannen utdelade sina slag ibland dem med förfärlig kraft och verkan. Trenne af hans angripare beto snart i gräset, men en sten kastad at säker hand slog honom till jorden. Med lätthet blef han sedermera dödad, och hans kropp bränd. — Sålunda slutade P?den sista af Mangeas kannibaler? sin blodiga bana. Hela stammens vapen blefvo straxt derpa hopsamlade, och nedlaggda i hålan, för att aldrig mer derifran utföras, förrän en annan fiende upptråder lika fruktansvård som den gamle mannen i hälan. Slut.