Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1846, sida 2

följ mig, mine krigare! och genast ilade han till stranden, atföljd af ett stort antal sina vänner. Deras krigskanoter, lika länge och af samma orsak, obrukade, som deras vapen, utstöttes, och de styrde mot ingangen till hålorna. Men, hvad är det, som syns derborta innanför den förnåmsta hälans öppning? En kanot, och i densamma upprätt stående en reslig, mager figur, naken med det länga, hvita håret, vildt fladdrande för vinden. Som en pil har han nu ilat in i hålan och försvunuit: men den unge höfdingen har sett honom, och i honom sin hustrus mördare! Han ropade åt sina vänner, pekande åt halan, men de hade icke sett nägot, utan ansågo honom såsom utom sig af smärta. — De gingo in i den första halan, och lemnande sina kanoter på stranden. vid foten af den klippa, som höjde sig lik en mur å ömse sidor, beredde de sig på att till fots fortsätta vågen. Hammee, otålig öfver dröjsmålet, rusade framåt, och fick åter en skymt af den gamle mannen han hade sett i kanoten. med det hvita håret, vårdslöst hängande efter honom, då han flydde framför dem till den andra hålan. Ett rop från de efter honom varande kamraterne hejdade honom, och han stannade för att invänta deras framkomst. De hade funnit den gamle mannens kanot. undangömd i en klippklyfta, och, sedan de afflört den unge höfdingens berättelse om hvad han sett, brunno de alla af längtan att rusa framåt, öfvertygade derom, att deras fiende var dödlig såsom de sjelfve. De kommo snart in uti den andra hålan, och funno här outplånliga bevis på, att nägot djur nyss varit hår, som lefvat af menniskokött, ty —