Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1846, sida 2

gär. Efter nagon tid lyckades han att öfvertyga den unga Hammee om riktigheten af sin förmodan. och att det alls icke var troligt, att denne stora fiende till menskligheten skulle personligen visa sig ibland dem, åfven om han vore en kannibal; man beslöt derför att genast anställa en efterspaning. Stammens hela styrka mönstrades; vapen, bortlaggda såsom onödiga sedan Fridens Furste kommit ibland dem, sframtogos åter, och gjor des i ordnir.g till den kamp, som otvifvelaktigt måste följa på upptåckandet af deras fiende, den mängden trodde vara ingen annan än — satan, eller nagon bland hans anhängare. Förgäfves sökte man honom under flere dagar, den unge höfding, hvars hustru varit det sista offret, hade helt och hallit uppgifvit allt hopp att lyfta den hemlighetsslöja, som hvilade öfver hennes försvinnande, eller att håzonas på verktyget för hennes bortförande. Stammen kallades till rådplägning, dervid åfven missionären infann sig. Man resonnerade mycket för och mot rörande deras fiendes karakter, och nyttan af vidare efterspaningar, då omsider det beslut fattades, att för närvarande afstå ifrån desamma. men derjemte alltjemt, halla sig vaksam i hopp, att upptäcka fienden, när han äter igen visade sig ibland dem. 1 denna sakernas ställning bad missionären att bli hörd. Han försåkrade dem, att de icke hade att göra med någon öfvernaturlig fiende, och omtalade de hålor han ofta hört nämnas, såsom I mycket tjenliga gömställen, och rädde att der göra efterspaningar. Han hade knappt nämnt håi lorna, bvilka, underligt nog. blifvit förbisedda, förrån Hammee kastade sig för hans fötter, utropande: — Han har sagt det, vår far har sagt det,