Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1846, sida 3

ma, Denne bleknade då ban varseblef sångarens utstyrsel. . — Ack min Gud! är ni sjuk? utropade han, — Ja, min herre; det är mig omöjligt att få fram en enda ton. — At barmhertighet bur skall det gå med min concert? — Er concert, min bära vän, får lof att gå för sig mig förutan. — Men hvad skall kejsaren säga? — Kejsaren vet alliförväl, att han ej har någon mer tillgifven och tacksam tjenare än jag; ban skall säga ., ... hvad vet jag .... kanske att han är ledsen öfver min opasslighet. — Men ännu en gang, min herre, min concert! — Hör på, min herre, jag vet blott en enda duett, som det kanske vore mig möjligt att sjunga. och ändå kan jag intet ansvara ..... — Försök, för Guds skull! ö Garat gjorde några löpningar med en röst som han bemödade sig att göra hes. — Ni hör ju sjelf, att det är omöjligt. — Men duetten? — puetten, det är en annan sak, jag har inöfvat den tillhopa med en af mina elever, som har den vackraste röst. Men hon ärintet artist, en dam i societeten. Jag vet intet om hon samtycker alt sjunga, . kanhända skulle hon likväl kunna öfvertalas. — Gör det min vän, min goda Garat, gör det för min skull, jag ber! — Jag skall skrifva, sade Garat, men jag tror minsann alt rösetn börjar återkomma. Han gnolade, men G... skyndar att afbryta, bedjande honom spara sig till aftonen. Derpa åtog han sig sjelf att framlemna brefvet, och gick, efter att hafva väl ombonat artisten, och förmanat hoI