af vissa idåer, hvilka i början endast tjenade till att drifva dem framåt; och huru ofta se vi icke, både inom konsternas och vetenskapernas omräde, alt menniskan endast med största svårighet afkastar sig de ledband, i hvilka hon först lärde sig att gå här i verlden? ... Ofta röja hennes meningar icke blott den poöliska konstellation, under hvilka de uppstodo (en sak, från hvilken näppeligen någon fullkomligt kan losslita sig) utan de angilva tillochmed stundom på bvad årtal och under inflytandet af hvilken terminologi de hos henne uppkommit. I och för det sanna sramåtskridandet är det alliså nödvändigt, att man kan öfverskåda allt, klart och i dess rätta sammanhang. Det är dock icke nog med alt ögat, vare sig det inre eller det yttre, själens eller kroppens, skådar klart och djupt; viljan måste äfven vara kraftig: blotta vetandet leder icke till målet, åtminstone icke så, som sig vederbör; tvertom kan den förståndsbildning ej uppskattas särdeles högt, hvilken icke i det praktiska lifvet, och alltså äfven för andra, bär välgörande frukter. Frågan blir då: buru komma i besittning af denna klart genomskådande skarpblick, i sorening med vederbörlig kraft att handla? Cilves det väl någon lära, hvilken, så som sig vederbor, är i stånd att upplåta vårt öga samt rena och styrka vär vilja? Svaret ligger nåra nog till hands. Den kristna religionen synes verkligen innehålla en så beskaffad lära, och det är derfore icke möjligt, att, när talet vänder sig omkring en högre bildning, med tystnad sorbigå densamma. Allaredan i nära två ärtusenden förkunnas dess sanningar, rigtigare eller origtigare uppfattade, mer celler mindre uppblandade med menskliga tillsatser; men de sorkunnas dock, och de, som med redligt hjerta och efter bästa förmåga sokt följa dess föreskrifter, bafva erfarit, att de derigenom förvärsvat sig ett rättesnöre för lifvet, en säkerhet i handling, och alltså ett medel till fullkomlighet, så ofelbart, all mänga bafva ansett alla andra bildningsmedel ofverflödiga vid sidan af det och derföre gifvit det namn af det enda nödvändiga. Nekas kan icke eller, att kristendomen har afseende på det egentligen våsendtliga, på kärnan i lifvet; att den, likasom i en brånnpunkt, samlat de strålar, som förut varit spridde i de vises skrifter, och sålunda antändt en eld, hvars låga lyst genom årtusenden, som lyser än i dag och som, när den synes vara nära att utslockna, ånyo kan tändas förmedelst ett nytt samlande af de spridda strälarne i nyssbemälte väldiga brännpunkt. Denna läga lyser så väl för den olärde, som för den lärde; värmer så väl den enfaldige, som den med snille rikast begåfvade. Hvad vi skole göra och icke göra, bvad vi skole hoppas och tro, hafve vi i denna lära oss föreskrifvet. Hvad behöfyve vi då mera? kunde man fråga. Detta hafva menniskorna äfven insett och känt. Derföre är det äfven sörjdt för, att alla, icke blott de, som äro barn, utan äfven de, som tro sig hafva vuxit ifrån skolan, här kunna finna en högre lärdomsgrad, i hvilken de, ester Skriltens ord, skola ånyo blifva som barn, på det att de bimmelska förmaningarne och tröstegrunderna må kunna finna ingång i deras själar. Derföre samlas folket i våra tempel, der hjerta, fantasi, förnuft och förstånd kunna på en gång emotiaga intryck; der en högre inspiration skall väckas, der kraft och hopp skola meddelas, på det att vi oaflåtligen må kunna sträfva sramat mot ett nytt och öfver allt det jordiska uppböjdt lif. Men när de vises sten sålunda är funnen, hvi skole vi då akta på något annat? ... Latom oss uppslå våra boniogar här, der det är oss så godt att vara! ilvi skole vi på andra ställen söka det mål, vid hvilket vi redan nu stå, och som vi endast här kunne finna7 — Det kan vål tyckas så. kunde menniskan erna den höga fullkomlighet, som kristendomen i sina bud föreskrifver, så vore visserligen detta tillräckligt nog — tillochmed blotta närwandet här i tiden till kristendomens ideal är mera värdt, än de 11 PP KE aan al —