Några betraktelser med afseende på menniskans högre Päldnämg.) Det är icke vir alsigt att på detta ställe skrifva en afhandling ofver menniskans tidigare uppfostran; om den hafva duglige och erfarne män så ofta utvecklat sina tankar och framställt sina åsigter, alt vi näppeligen i denna väg skulle kunna ästadbomma nagot nytt. Men, som bekant är, silves det ännu ett annat slags uppfostran, nemligen den, för hvilken all tidigare strälvan endast ar en grundval och som en gång tager slut törst med sista kornel i vart lils timglas. Ingen torde vilja neka, att mannen och gubben halva sina utvecklingsperioder lika vål som barnet och ynglingen, och att under dem ganska mycket är att gilva akt uppå. Ofta sker dock icke detta med den noggrannhet, som sig vederborde. Huru mänga blifva icke staende vid de sorsta bezynnelsegrunderna och lägga bort arbetet, så snart det yttre tvånget upphör, det vill med andra ord säga: upphöra att stråfva sramåt vid en tidpunkt, då själens arbete, understödt af en mera utvecklad kraft, en starkate vilja, en såkrare blick, just på fullt allvar borde taga sin borjan. Knappast har nattens shuggor flyktat för den i sitt fulla majestät uppgaende solen, förrän man tror sig saklost kunna lägga händerna i skötet, och hvad som blott skulle vara en förberedelse för lilvet, det blir ofta nu dess enda vål använda tid. En hufvudorsak härtill är att soka i sjelfva den upplostran, som vi i våra spädare år erhålla, salunda nemligen, att denna omsom saknar all grundlighet och fordrar för litet, ömsom ater vill vara mer, än en blott förberedelse och fordrar tor mycket. Man palägger den unge en storre borda, än han i sjellva verket kan bära; man vill, alt han under de första ären skall inbemta allt, likasom man bade för afsigt att under den tiden ersätta hvad som framdeles kunde komma att försummas. Man tyckes icke erinra sig, att tillochmed det unga lastdjuret försvagas derigenom, att man för tidigt pålägger det för lunga bördor; huru mycket mera då en fri menniska! bet arbete, hvartill man i ungdomen hlilvit med lärduet och utan urshiljning tvingad, möter man ofta med köld, ja med vämjelse och afsky uti en mera framskriden alder. Imellertid är här icke rätta platsen att afbandla detta. Den rätta gränsen mellan för litet och för mycket öfverlemue vi åt andre, i dess bestämmande mera erfarne mån att afgora; vi vilje blott framställa hvad vi, wed hänseende lill en mera framskriden ålder, anse vara för menniskan vigtigast. Må man imellertid icke förmoda att vi tilltro oss att helt och hället kunna uttömma vårt ämne! Vi hafve blott för alsigt, alt med följande lilla ashandling gifva mera erfarne män anledning att något närmare granska saken och berigtiga det, hvarutinnan vi kunne misstaga oss. Redan detta skulle vara en icke så ringa vinning. Det har väl näppeligen någonsin gilvits en id, på hvilken menniskan tyckes hafva kunnat lörma uträtta så mycket som i den närv: arande, då från alla möjliga häll så mycket samlas och rbjudes den vetgirige. Huruvida den enskilte nu i sjellva verket förmar mera, än fordom, blir åter en annan fråga. Säkert är dock, att m nagon efter kunskap och vetande lorslande individ skall kunna tro sig ernå hvad för honom är nodvåndigt, så kan detta ske endast genom ett ändamalsenligt användande af tiden, genom träng ordning och ett noggrannt urval af ämnena; ty i annat fall löper han fara, att den oändliga mängden af dessa inom kort vexer honom ösver hufvudet. Vi tale för öfrigt icke här om , Som enhvar i synnerhet tror sig behöfva, utan blott om det allmänna, om den bildning, de kunskaper, som svårligen kunna undvaras, vida man såsom menniska vill i samhället inlaga n fullt värdig plats. 222 —