Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1846, sida 1

verantyvarda alskilliga hunskaper, som de och som vi hos dem sinna, liksom i en? ordbok, eller i ett sakregister. De äro endas handtlangare i vesandets vidsträckta rike; de besjälas icke af något högre, gudomligheten närmare staende lis: det år blott minnet, som sammanhaller deras kunskaper, hvilka likha en kedja al arabesker, der ingen naturlig öfverensstammelse eger rum, utan der blotta slumpen, nycken, tillfället astadkomma forbindelser, så att man t. ex. osta kan lå se ett lejopbufvud sörenadt med en stor vattenplanta, hvilken åter förlorar sig i en om henne slingrad orm, i hvilken åter en get eller en tjur blir synlig, hvarpa följa ett lotusblad, ett menniskoansisl 0: s. v. Allt detta kan taga sig ganska bra ut i ett rum, när en konstnär, icke blott med fantasi och af nyck, utan äfven med smak, vet alt förena de olika löremalen; men att i en menniskohjernas kamrar, utan nagon reda och urskillning. uppdraga dylika gramilåter, det duger i sanniog lika litet som att träda upp en mängd nycklar, hvilka man dagligen nyttjar, på en hedja och sastspika dennavid en vägg, från hvilken knippan sedermera skall tiedbrytas hvarje gang man behöfver begagna densamma. Å andra sidan åter gilves det äfven en kraftfull ensidighet, som, här den är förenad med ett. anspråkslöst medvetande al sin egen ståndpunkt, tillochmed varder aktningsvärd — ja ur en sadan kan tillochmed stundom själsbildning utgå. Menniskan sar nemligen icke sladdta från soremal till föremål; icke; som en på en jernbana hastigt sorbiilande resande betrakta det hela, utan hon maste välja sig en fast punkt, ett ställe, hvarifrån hon såttes i stånd att verka med den storsta möjliga krall. Just genom alt på detta sätt en tid bortåt lördjupa sig i en viss rigtning, vinner hon denna fasta stånd. puokt, på hvilken kon han samla sin själs hela kraft och hvatifrån hon med tiden khan utgå i flera ristningar. Ilvarje slags bildning är sålunda i början ensidig, och olverhulvud taget kan det icke för menniskan blilva en pligt att förvarlva insigter i allt uti en lika bog grad; men en pligt för enhvar blir det, att i en ädel ristning företrädesvis bos sig utbilda det, hvarlill naturen gaf honom förmåga, ulan att dock belt och hållet förlora allt det öfriga ur siste. En regel, till hvilken man under hvarje bildninqsperiod måste sägga noga märke, är: all ständigt halla ögonen öppna, se sramåt och icke blott betrakta hvad som ligger sramsor fötterna, eller närmast till sidorna. Den, som icce iaktlager detta, blir på sistone antingen en svårmare eller en hålkborgare, alllestersom ensidigheten kommer att förena sig med en häflig passion eller med en slö tikailtichet. Iluru inangen se vi icke på detta sätt antingen tillbringa sitt lif i en sullkomlig apathi, eller ock, liksom en sömngångare, med inbillad trygahet röra sig inom en viss magisk krets, som dock sanningens röst förr eller sednare skall genomtränga? Detta slags menniskor äro så mycket säkrare på, att deras plats är det enda rätta, som de ofta sorst hafva natt den efter mänga och stora ansträngningar; ja understundom har måhända ett verkligt geni hänryckt och bortfört dem på sina mågtiga vingar; och deras själ är derefter, liksom genom en slags besvårjningslormel, sasttrollad på den punkt; der den mäktige genien ölvergaf dem. De få då umgälla vistandet i en högre sfer, till hvilken de icke voro kallade, med antingen en långvarig förstockelse eller fanatism; ty enhvar ensidigbet; tillochmed häntyckningens, leder dertill, når icke inspirationen är parad med måtia och förstår att uppfatta sill sorhållande till det allmänna. Det sordras öfver husvud taget en sällsynt själsstyrka till att på en gång ej allenast uppfatta ideerha med hänryckning och frihet, utan äfven at utplåna deras egendomliga kännemärken och bringa dem i harmoni med det hela. Store mäns tankar förvandlas derföre ofta af mängden i sormler, från I NA I I I Ke a e aa KE oa