Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1846, sida 2

rörd och darrande, en lång knif och bila fram stucko ur hans röda bålte; dock åtskilde honom ett manligt yttre, som förkunnade krigaren, från de på kusten besoldade skepparne, — Vid deu helige Jacob! kamrat, håller du ditt löfte, så kan du -äkert räkna på två guldgyllen. Dock hvar är din båt? — Der är han, — sade manxen, i det han hjelpte Spanjoren att stiga i. — Min bat är en äkta hafsmåse. Han har redan trotsat värre vågor, än dessa. . — År någon fara förhanden? — frågade Verdugo. — Kan hända, — svarade skepparen med ett hånlöje. Snart var båten ifrån land och flög likt en sjöfogel hän ötver floden. Verdugo såg småniagom den glänsande tornspiran på Kathedralkyrkan i Antwerpen försvinna. — Era nordiska strömmar äro utomordentligt enformiga. — anmärkte Verdugo; — de hafva hvarken söderns glödande sol, som förgyller dem, eller den svala halsvind, hvars fläktar sprida balsamisk doft, eller dessa små nätta båtar, ur hvilka alltid de glädtigaste sanger genljuda. — Väl sant, — genmälde skepparen, — men våra hafva vissa sagor, inför hvilka era sydliga viser måste förstummas. — Och huru vill du bevisa mig detta? — frågade Verdugo leende, — I det jag förtäljer er en, som ni utan att blekna icke skall höra till slut, — sade skepparen, kastande i det samma filthatten tillbaka och tillslungande Spanjoren en obeskriflig blick af hat. — Jag är nyfiken, lät höra! — svara de Verdugo sorglöst, lekande med handtaget på en med guld och ädla stenar rikt besatt kastiliansk dolk. Imellertid hade båten nått midten af strömmen;