H ÄMN IÖ EN-) Don Emanuel Verdugo var en tapper soldat, en skön riddare och allmänt fruktad katholik, en af dessa hjeltar, hsilba Spanien har att tacka för sitt härliga ärofulla sextonde arhundrade. Sedan Dun Emanuel kastat en flygtig blick på den dystra, molndigra himmeln, drog han vecken afsin vida mantel tätare omkring sig och gick raskt ned till Schelden, som vid hög flod steg med häftighet. Vid stranden var allt öde och menniskotomt; det hotande ovädret hade bortskräwmt fiskare och sjöfolk, hvilkas farkoster fastkedjade vid pålar, vräktes af och an af de skummande vågorna. En tjock hafsdimma betäckte alla föremål på flodens begge stränder med en nästan ogenomtränglig slöja. Kyrkan på vestra stranden framskimrade obestämdt och svagt, lik masten på en tartan. Aukommen på Scheldens strand, blickade Verdugo missbelåten omkring sig, såg upp åt himmeln. hvars svarta moln, like mörka baner, jagade af en håftig ostanvind, flögo förbi honom. — Fördämda kättare, som låta skrämma sig al en hög sjö! ropade han i det han kastade en blick på de vid stranden fastgjorde batarne. — Om ers excellens vill fara till Tete-desFlandres, så erbjuder jag mig att -äkert föra er dit öfver på mindre än en half timme, till trots af både storm och flod. Don Emanuel Verdugo vände sig om vid detta hans Önskan fullkomligt motsvarande förslag och varseblef bakom sig en i Zeeländ-k skeppardrägt klädd menniska. En gra filthatt var djupt nedtryckt öfver hans panna; hans stämma tycktes vara upp) Forts, och slut fr. N:o. 80.