Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1846, sida 1

DUmsS Sluss och en dito di cH dlusSHIUHG-. Med det femte och sista häftet lärer komma älfolja en topograsisk beskrifning öfver Tr tan, hvilken förut i den plancherna texten icke kunnat inrymmas, allraminst skizzerande och humoristiska manör, som Orvar Odd blifvit aflattad. Så t. ex. föl ban för oss vid biuset af Guliöfallen ö om skräddaren, hvilken åtagit sig, att, på det klippstycke, som ända till är 4755 från ena stranden med sin spets sköt ut öfver vattenfallet, sy färdig en klädning; men råkade, då hans arbete nästan var fullbordadt, att i glädjen förlora balansen och halka i — för aldrig sy något plagg mera; Vid Utsigten från Toppön äter får man blott höra en ellvornas sång, som de qväda längtansfullt på hvar sin sida om de eviga vattenfallen till sent inpå midnatten; och vid Ingangen till kanalen uppvaktas man med oett rätt sällsamt samtal; som författaren en gång under sina utflygter på den vackra floden bade tillfälle att öbora. Vid sidan af bans julle, i sjelfva vattenbrynet; stodo nemligen en lax och en siklöja och konverserade. Laxen frägade siklöjan: Hvart fan skall du taga vägen på morgonstunden? — Jag ärnar mig upp till Wenern, svarade siklöjan. i Och den vägen? — Ja; jag gar kanalvägen. Hvad vill det säga ? — Det vill säga, att man går in i ett slags stor sump, den de fylla på med vatten så, att man utan ringaste besvär kommer in i en annan sump, och så, på samma vis, i en tredje, fjerde och femte, allt högre och högre. betia har den stora fördelen med sig, att man icke behöfver arbeta och sprattla, utan kan helt roligt ligga med armarne i kors och lata transporlera sig som en gentleman . . . . Jag föredrar att arbeta; det är hederligare, och jag har ärlt den vanan. Jag gar igenom lallen och bryr mig icke om några kanaler. — Comme vous voulez, monsieur! Der ser man; huru det gar till i våra dagar (mumlade laxen mellan tänderna, medan ban styrde sin kurs hän i den stora stromsaran) der ser man verldens gäng! Len gamla dugligheten arbetar i sitt anletes svett; och kommer dock icke längre; än makligheten, som later transportera sig banalvågen sram i lilvet, med armarne i hors. i Författaren, såsom en renhårig? man, tyckte väl att laxens sednaste uppbyggliga betraktelse bade allt för mycket smak af opposition; hvadan han böjde sig ner och ropade till de i vattnet samtalande: Var så god, ingen polilik! IIvad texten till 4:de bältet innehåller, blir den läsande allmänheten snart satt i tillfälle att sjelf inhemta. Så mycket vilje vi blott hafva sagt, all den icke bör bespetsa sig på nägon torr och långtradig topograll. III. Den Europeiska Följetongen. Nytt Romanbibliothek. Första, andra och tredje häftet. Martin, Hittebarnet, eller en kammartjenares memoirer, af Eugene Sue. Stockholm. Albert Bonniers förlag. Åter ett nytt Bibliothek, och det ett med en så klingande bufvudrubrik som: Den europeiska Följetongen ! bet låter något det der; men man får väl dock icke taga denna titel så precist efter orden, d. v. s. med den förstå ett på svenska språket utgifvet romanbibliotbek, som kan påräkna ett europeiskt publikum; utan att bem. bibliotbek kommer att innebålla romaner, hvilka i soljetongssorm sorut gjort sin rund kring den verldsdel, som vi med så mycken. stolthet och -sjelfkärlek kalle väår. För att doma af . Uon utoijifvaron oiorst härian );